While everything is waiting.

Det finns ingen snö denna kväll före dopparedagen. Men kyla och värme och julljus och frid. Det kan gott räcka här ute i huset vid sjön. Vackra fina hem, stilfullt pyntat på gränsen till perfektion. Om Astrid hade sett oss nu hade hon skrivit en ny Madicken. Och det vackra i Bergmans Fanny och Alexander kommer lätt i skymundan bakom kungsgranen i stora rummet. Jag önskar redan att julen hade varit längre. Att veckan inte tog slut. Att jag kunde få stanna ett tag till. Jag kom igår och vill stanna för alltid. Somna i kylan i Lilla stugan. Ta promenader runt Trollsjön med hundarna. Baka vörtbröd till toner av Doris Day och Sinatra. Med familjen samlad. Ikväll finns bara det här huset. Den här doften. Den här julen. Imorgon är den över.

Are You Ready For The Country?

Idag har min neurotiska sida, som tar över allt mer med åren, verkligen fått go wild. Klockan är 10:37 och jag har varit inne på banverkets hemsida inte mindre än tre gånger för att kolla om det inträffat något som kan äventyra min hemresa. Tydligen spårade ett tåg ur i Norrköping igår; något som beräknas vara återställt först på julaftons morgon. Detta drabbas jag lyckligtvis inte av då jag har den goda smaken att resa via Södertälje, Hallsberg, Falköping, Herrljunga och ja... vidare.
Jag litar inte på kollektivtrafik. Jag litar fan inte ens på att Uppsala lokalbuss skall klara av att ta mig från Flogsta till Centralen enligt tabell. Den simpla anledningen till denna djupa misstro är givetvis det faktum att jag en majoritet av de gånger jag utnyttjat lokalbussarna i den här staden kommit för sent. Och då snackar vi inte några få minuter. Jag vet inte hur många gånger jag, i min hjärna, komponerat ett svårt aggressivt brev till de svinen som uppenbarligen inte respekterar människors vilja att komma i tid.

Förutom ovanstående negativa känslor är jag oändligt lycklig över att jag snart skall få komma hem. Till min mamma. Till min pappa. Till mina älskade systrar och katterna och huset och farmor och vänner och inte minst julottan i Naverstads Kyrka.

God jul allesammans.

En Jävel Vid Mitt Öra

Det som började så bra. Jag borde verkligen ha sett det komma. Inte minst när lunchmaten som vi betalade sextio spänn för, exklusive kaffe, inte smakade någonting. Förutom Minjas "ost och svamppaj" som enkom smakade gorgonzola. Gorgonzola och champinjoner? Vänta lite nu, vilket decennie är det nu igen? Vidare ställer jag mig frågan; Hur svårt är det att göra god och trevlig mat? Hur svårt är det att komma på något annat än paj? Dessa jävla pajer som aldrig, utan undantag, är goda. Amatörer! Dessutom var det salladskål i salladen. Salladskål, gryniga tomater och gurka. Som om någon kastade mig tillbaks till begynnelsen av 90-talet då jag snällt petade i mig salladskålsalladen på Backa Skola för att undvika mattanten Mariannes ständiga åthutningar.
Fan.

Efter plugg mötte jag Anna och vi gick tillsammans ner till stan. Detta skulle vi aldrig ha gjort. Att tvingas vistas på typ Gina Tricot och Åhlens klockan fyra på eftermiddagen såhär i juletider är den brutalaste formen av tortyr. Eller ännu värre, Monki; speglar över allt och saker hängande från taket får mig att bli illamående. Om jag skulle gå in i en spegel och skada mig, skulle jag kunna stämma Monki då? Så tänkte jag när jag cirkulerade i affären för att hitta julklapp till lillasyster. Att överhuvudtaget hänga på stan får mig att vilja kräkas. Om och om igen.

Vad drar vi då för slutsats?
Den uppenbara slutsatsen är givetvis att människor är äckliga och i vägen. Därutöver har de ingen fantasi och ingen längtan att uppleva något utan endast att med vilket skräp som helst tillfredsställa ett av deras basala behov, nämligen att äta. Jag hatar allt.

Mot betalning gal ej näktergalen.

Jag bara måste stjäla Charlies länk från Margareta-bloggen. Denna Aina gör mig knäsvag och får mina ögon att sippra över. Hon är den vackraste jag vet just precis i detta ögonblick. Och Kristina är så klok att jag blir rädd.

LYSSNA!
http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_kristinalugn_080627010003.mp3

The bad touch.

Skit också. Härmed ligger jag i totalt underläge Ida. Utsmetad som en bagge under din sko. Slaven som sliter sönder ryggen när jag bygger din pyramid. Sammanbiten tar jag emot ditt hånskratt, spott och spe.

Du hade rätt.

Jag hade fel:

"You and me baby ain't nothin' but mammals
So let''s do it like they do on the Discovery Channel
Do it again now
You and me baby ain't nothin' but mammals
So let's do it like they do on the Discovery Channel
Gettin' horny now"

Innan jag erkände mitt nederlag ansåg jag att det stod fel när jag läste. Envis som terrier lät jag tyda.se översätta detta sjuka ord, mammals:

"däggdjur

any warm-blooded vertebrate having the skin more or less covered with hair; young are born alive except for the small subclass of monotremes and nourished with milk"

Så varsågod. Jag är din.

Cause it's just as good as it gets.

Åh underbara lantliv! Idag har jag umgåtts med människor från landet, på landet, bland 4 veckor gamla kattungar och hästar. Jag red på en gigantisk pålle som hette Prince. Han gav mig flickboksdrömmen om det ljuva livet tillbaka . Tänk att jag nästan hade glömt hur bra jag trivs i hästlukt och lera. Slarvigt av mig!

Nu ska jag till Väktargatan och få en dos av Ella.

Hon är flickan som gör allt för att göra mig lycklig.

Det spritter i mitt finger. Det har det gjort hela dagen. Upptäckte det när jag och Pert låg på en säng på Uppsalas Best Western-hotell och glodde på multikulturell gudstjänst från Norrland. En man såg så otroligt rolig ut när han sjöng att vi skrattade tills vi spydde. Nästan. Då där mitt i skrattet sprätte det till ordentligt i fingret mitt, vilket fick oss att häpna. Pert sa att det var nåt fel. Jag sa att jag var bakfull.

Gårdagen bjöd mig på bakfylleångest och jobb första hälften och dansant umgänge i goda vänners lag resten. Hon-den-där-dumpa-mig-tjejen sjöng på Smålands stora scen och vi balanserade på stolarna bakom dj-båset. Mitt mission var att ge alla plats. Det gick bra tills en tjock kille som det stod Security på kom och sa att han behövde en hel stol för att kunna upptäcka ligister. Typiskt tjocka viktig-pettrar att sno åt sig en hel stol. Vi andra tusen fick trängas på tre. Men en söt flicka som inte fick plats satte sig på sin killes axlar istället. Det såg festligt ut och jag tittade mer på dom än på dumpa-mig-tjejen.

En kille sa att jag hade snygg jacka och jag sa detsamma ska vi byta? Hans var stor och varm och jag blev svettigare än i min. Vi bytte tillbaka och han bad om mitt nummer. Jag har ingen telefon sa jag och dansade vidare. Dam-bada-bam-bada-dam-dam-dam ljuva takter fyllde upp mitt sinne.

Jag sa till flickan med det svarta håret att hon dansade som en gud varpå hon gav mig en blöt puss på munnen innan jag hann blinka. Hon smakade läppglans och öl och jag tänkte "hörrudu jag har en fru och jag är inte typen man kan kalla slinka". Det var längesen jag ville klubba som igår, det var längesen jag blev irriterad när ljuset tändes och blottade dansarnas svettiga bringor, det var längesen en vakt fick be mig vänligt men bestämt att resa mig ur soffan och gå. Med Pertfjärt vid min sida singlade jag hem till Babsan som hade bäddat åt oss men som sov. Tysta som möss knaprade vi chips och delade en cola innan sömnen sköljde in med besked och gav oss silkesdrömmar.

Hotellfrukost, multigudstjänsten och slirande på stan blev idags melodi och så var jag äntligen hemma. Med Tracy Chapman i lurarna och sockor i skorna gick jag och Mosebarnet ut i skogen. Vi lekte i timmar och jag konstaterade att jag är så sjuhelsikes lyckligt lottad. Med en sådan son och den vackraste frun som hemkommer till kvällen kan ingen flicka gråta. Särskilt inte en söndag då det dessutom läggs ut tre nya Andra-Avenyn till allmänt beskådande. Oh-wö-oh-wöw SVT Play är flickan som gör allt för att göra mig lycklig.

Sipping On The Sweet Nectar

Foucault: Bla bla bla bla bla discourse bla bla disciplines bla bla power power.
Chomsky: Bla bla bla human nature bla bla bla political bla.
Ida: Vilka sköjare.
Minja: Ida du är en tönt.
Linn: Vad menar Lauvås och Handal?

I´ll get it all back from now.

OK såhär är det. Det har varit skitväder inom mig senaste veckan. Outtalat blev sagt och att inte orka känna efter funkar inte längre. Jag fick ett slag i huvet och släppte litegrann kontrollen vilket resulterade i total grinighet och känslomässig diarré. Det är svårt att reda ut och samla tankarna utan en tillstymmelse till perspektiv, och att tårdrypande tycka synd om sig själv är så mycket lättare än att ta sig i kragen. Det är väl så jag är van att tackla kärlekstrubbel och relationsproblem I guess, men saken är den att jag inte vill, kan eller har tid att vara ynklig. Min mamma ger som vanligt de bästa råden när jag öppnar mig för henne och jag vet att det här bara är en fis i rymden i jämförelse med hur kriser kan se ut. Att aldrig ventilera, ta upp det som skaver, skälla ut, ställa till det, vända uppochner på vardagen är så mycket värre. Nu slog vi näven i bordet och bestämde att vi fan ska förändra det som fuckar, få fatt i det som fattas och försöka förnya det som alldeles för länge har blivit begagnat och lite mossigt. Jag skriver härmed en lista på saker jag ska göra för att inte bli ett kolli:

1. Sluta vara lat och bekväm, göra saker som inte innefattar lägenhetens fula väggar, allt det där jag har slutat med sen jag blev sambo.
2. Börja skriva igen. Tack tack tack Ida, du som gav mig en iPod som nu fyller mina öron med de toner som så länge varit borta. Utan inspiration ingen produktivitet.
3. Få tillbaka mitt temperament och därmed min självsäkerhet. Jag har ont i nacken av att ha gått med sänkt huvud så länge och jag tänker inte sitta hemma o klaga på att folk är dumma så länge jag inte tar mig ut till dom och visar att jag inte är det.
4. Skriva färdigt min uppsats så att huvet blir tomt på måsten, redo att fyllas av upplevelser.
5. Pretto nog, börja leva igen. Oh my god, did I write that?!

Ja ni. Jag vet inte vem som blev klokare av det. Men jag har fått glöden i fingrarna tillbaka vilket är helt sjukt bra.

Om ändå nya säsonger av Mia och Klara samt Lost ville börja just precis nu. Då skulle förutsättningarna var glänsande!

Late night driver.

Hej jag har tusen känslor i mitt huvud at the moment och jag vet inte vilken jag ska välja. Förut skrek jag högt ute på min balkong med min bästa vän och jag tänkte att grannarna skulle bli störda. Det är stört att jag tänker så.

Tusen känslor bättre än ingen känsla. Tänkte jag där jag skrek.

Sen sneakade jag in på annans facebook o kollade på folk jag inte gillar. Jag har ingen egen facebook. Och det är många jag inte gillar. Så vad gör man inte?

Jag hatar facebook.

Jingles Bells

Fy fan för alla gamla jullåtar som gjorts i nytappning av exempelvis Mariah Carey och Hanson. Jag kräks över mina nybakade lussekatter. När jag trodde att gränsen var nådd spelades Last Christmas med Hillary Duff och därmed såg jag ingen annan lösning än att lägga mig ner på golvet och sluta andas.

Geraldine

Käraste bästa och finaste Ellinor Eriksson. Jag råkade säga att jag inte gillar elgitarrer. Att det inte funkar för mig. Jag inser att jag kommer att få äta upp detta i resten av mitt liv. Tusen tack för den akustiska versionen av Geraldine. Nu hör jag ju faktiskt snubbens röst OCH melodin i låten eftersom elgitarrerna inte tar över som ett elakt brus i mina känsliga öron.
Den artist jag helst av allt skulle vilja se just nu är Scott Matthews. Helst i någon sunkig pub a la o'Donogues (eller vad den nu hette) med typ tusen ljus överallt och inga respektlösa fyllon som pratar när de borde lyssna. Det önskar jag mig i julklapp.

Blistering cold.

Vår balkong är igensnöad vi för snåla för element. Jag måste ut i snöstormen fast jag inte vill för att skriva kontrakt med nya hyresvärden. Moses sitter uppflugen vid min axel och glor ut på helvetet, med en växande kissblåsa med ett sammanbitet allvar. Igår tog jag mig hem trots drivor på Europaväg 4 och en skrikande bebis i örat och nu drömmer jag om sommaren som var. Dr Pong i Berlin, tältande på Badarberget och midsommarfest med dragspel. Bullarsjö och Bullarsol och Julias hem i Utne. Vintern är sträng mot mig och får mig att bli ynklig. Jävla gnäll och nedstämdhet, jag vill vara glad och hård och sprudlande. Veckan som försvann var bättre, tacka vet jag gitarrhjältar och lussebak. Om ändå inte snön släppt ut min Ida så hade det känts lättare. Äsch, det går ju över, hon är snarast hemma och nu ska jag ta mig i kragen. Jag älskar ju vinter och snö.

Visions Of (Joh)anna

Hon har inte kommit hem ännu. Och jag kan inte sluta lyssna på Paraply-låten. Det går bara inte. Anna, jag saknar dig.

Mitt och Linns födelsedagkalas kommer att bli så fint. Jag vet det. Men bara om Chet Baker håller sig borta, vi vill ju inte att gästerna skall somna.

Paraply

Hurra för Montt Mardie och hurra för Rihanna!

Our dog is a genious.

Vi upptäckte precis att Moses-hunden ser att tecknade figurer (läs Disney´s Madagaskar) är djur och börjar således morra. Är det helt normalt? Konstigt bara att han kan urskilja djur öht på tv-skärmen. Det slår aldrig fel. Men nu blev han visst distraherad av popcorn. Konstiga varelse.

No One Would Riot For Less

På denna tionde dag i november, år tvåtusen och åtta, sitter jag ensam och naken i min lägenhet och väntar på en fru och ett hundbarn som flytt till grannen för lite oskyldigt häng. Jag funderar över väsentligheter som Jörg Haiders sexuella preferenser och föräldrarna Obamas uppfostringsmetoder och den artikel i DN som behandlade det senast nämnda ämnet. Är det uppseendeväckande att även presidentbarn lär sig att plocka bort sin egen tallrik? Detta bara måste bero på fru Obamas påstådda arbetarklassbakgrund. Vad skulle annars kunna förklara det? Journalistik när det är som bäst.
Vidare ger jag mig själv en kärleksfull klapp på kinden för en avklarad statistiktenta och allt annat bra som jag uträttar jämt och ständigt. Jag lyssnar på Broder Daniel för att Minja påminde mig om deras storhet och skrattar åt tanken på hur konstigt Elin och Agnes hånglar i Fucking Åmål. Jag och ovan nämnda fru har åtskilliga gånger försökt rekonstruera detta hångel, givetvis till Foreigner's I wanna know what love is, med blandat resultat. Se scenen och försök själva. Konstigt var ordet.

And so it is.

Vi odlar chili i vårt köksfönster. I alla tider har jag sagt att jag inte gillar växter och att jag inte vill ha några sådana, men dessa tre plantor har jag verkligen fäst mig vid. Om de dör ska jag gråta. När jag gråter kommer min hund och min fru till undsättning. Det känns tryggt. En hel liten familj har jag skaffat mig i dessa två och jag darrar när jag tänker att de kan försvinna. Det finns inte längre något lockande i att interagera med främmande människor, närma mig outforskade kroppar, va del i en närhetstörstande marknad. Jag tror att jag skulle kunna påstå att jag har mitt på det torra. Det är när man börjar slänga sig med dylika uttryck som man har blivit vuxen I guess.

Förutom ovanstående insikt har jag idag även presterat följande:

1. Jobbat två effektiva timmar.
2. Pluggat noll effektiva timmar.
3. Vandrat med hunden i frost och sol.
4. Druckit kaffe för första ggn på flera dar.
5. Tränat effektivt i en timme.
6. Ringt viktiga samtal.
7. Lagt upp ett nytt fotoalbum på QX.
8. Konstaterat att världen känns ljusare sedan utgången i valet samt att jag är skitdålig på att läsa tidningen.

Vidare kan jag glädjas åt att få åka ner till Lund och syster alldeles snart.

Leave the body leave the mind.

Det är något som inte stämmer helt med min kropp. Jag får ont i magen och mår illa av ingenting och känner mig lite dödssjuk. Det är inte likt mig att ha mensvärk i flera hundra dagar och min mage svullnar upp som om jag vore gravid. Tänk om jag skulle vara det. Vad förvånade alla skulle bli. Mest jag själv och min fru. Men jag önskar lite att jag är just med barn. En liten jungfrufödsel skulle sitta fint och en bebis skulle vara som en liten lampa i höstmörkret. Chansen är dock försvinnande liten och jag börjar fundera på magsår. Det skulle vara typiskt nu när jag ÄNTLIGEN har avslutat fysikhelvetet. Herrejävlar jag klarade av att läsa upp till MVG! Såna genier som jag växer verkligen inte på träd. Den utbildning som nekar mig inträde gör sin största miss ever. Det är fakta.

Take a bow

Det är lördag, jag är snygg och min hund är kåt på sin egen syster. Sjukt, jag vet. Och jag vågar knappt lämna djuren ensamma av rädsla att komma på dem med något otillbörligt. Jag har insett att jag inte kan hantera det faktum att Moses numer har en sexualitet. När jag får människobarn och de börjar utforska detta område kommer jag bergis att få söka terapeutisk hjälp.

Denna sista helg innan fysiktentan pluggar Anna från arla timma till sen kväll och samtliga mina vänner har lämnat Uppsala. Således roar jag mig med att göra överambitiös frukost samt lunch, duscha alldeles för länge, bränna perfekta blandskivor till specifika tillfällen, lusläsa DN, plocka ögonbryn och framförallt leka med djuren (för att avleda dem från perversioner) .

Tidigare i veckan var Ellen med kursare här och vi var på smålands nations quiz som hade någon typ av österlandstema. Initialt trodde vi att detta skulle vara till vår nackdel, men det visade sig att våra kunskaper knappt visste någon gräns och det hela slutade med en knäckande andraplats. EN poäng ifrån en seger. Om det inte vore så att vi trodde att Ulf Lundell var Thåström, vilket är oerhört pinsamt i sig, så hade vi alltså tagit hem detta quiz. Knäckade, som sagt. För att återfå det muntra humör som kvällen börjat med gick jag, tillsammans med Elin och Linn vidare till ett tomt Williams och drack obscena mängder dyr öl. Efter att bartendern slängt ut oss vid tvårycket bar det vidare till Gränby i taxi. Resten är onämnbart.

I Fall In Love To Easily

Jag är svårt förälskad i Mia Skäringer. Förälskelsen dämpades inte nämnvärt av alla livssanningar som hon droppade i Videokväll med Luuk. (KL måste för övrigt vara den osexigaste ever)

DN säger mig att Lykke Li skall göra duett med Kanye West och att Parken Zoo i Eskilstuna fått tillökning i form av en apa. Att svenska zoo har apor känns omodernt och obildat. Att Lykke Li och Kanye West skall jobba ihop känns upphetsande. På tal om obildade människor säger även DN att det är 21 dagar kvar till det amerikanska valet och jag tänker att man eventuellt skall börja sätta sig in i sakernas tillstånd samt bjuda in till valvaka med bakverk och öl. Alla är välkomna.

Dagens bästa;
True WPH ringde mig idag och konfirmerade ryktet om ett besök nästkommande helg. Jag dog litegrann av lycka.

Cancerous

You turn me on, I'm a Radio

Ibland händer det att vår köksradio spårar ur. Vart man än befinner sig mellan 88 och 108 MHz så får man bara in Rix FM. Enkom Rix jävla FM och detta är sant. Nu tänker ni säkert "Men det är inte möjligt" och det är ungefär den meningen jag vrålar varje gång detta händer. Uppenbarligen är det möjligt men jag kräver givetvis en förklaring till denna mardröm.

Klockan 13 idag utnämner Horace året Nobelpristagare i litteratur. I DN hade de publicerat en lista på samtliga pristagare sedan -95 och jag kunde konstatera att jag läst två. Två av tretton. Fattigt var ordet.

Mike Skinner har blivit mjuk och jag känner mig mycket nöjd över detta då jag alltid främst gillat låtar som Blinded By The Lights samt Dry Your Eyes. I detta tidiga skede kan jag nog ändå säga att Everything is Borrowed är den bästa av samtliga skivor. Vad tycker ni?

Positive Vibrations

Föreläsning med tema HBT i plugget. Föreläsaren berättade för oss att transpersoner, det är mest män som diggar att gå klädda i kvinnokläder och jag tappade respekten. Jag skall inte ens gå in på funktionshinderföreläsningen. Herre min je.
Skolan är hetsig men jag älskar att vara tillbaka. Praktik i alla ära, men inget klår äkta slackerliv tillsammans med snygga kursare. Mer hemmatid innebär dessutom att jag får chans att hänga mer med Bella, dvs min nya hund. Nyligen dömdes hon till minst två veckor med tratt och jag tycker hemskt synd om henne. Jag försöker föreställa mig hur det själv skulle kännas att ha tratt men jag vet ju att människor inte döms till sånt. Anna berättade dock om en flicka vars armar fick varsin skena fastlindad för att hon inte skulle peta i sitt operationssår.

I övrigt lägger jag ner rätt mycket tid på att försöka förstå finanskrisen och trots ansträngning måste jag medge att jag inte riktigt fattar. Freddie Mac, Lehman Brothers, Swedbank, annuitetslån... say what? Jag vill ha sammanhang. Det bästa med finanskrisen är alla insändare i dagstidningarna (eller ännu värre kvällstidningarna kan jag tänka mig) "Varför skall pengar vara så viktigt undrar jag, det viktigaste är ju att man är lycklig och att man får leva sin dröm. Carpe Diem!!!!!!!!!". Även i Ring P1 får man ständigt höra dessa sanningssägare och det är lika härligt varje gång. Jag älskar människor som anstränger sig för att uttala sig om saker som de inte vet ett skit om. Men för dem är det som att de verkligen har ett budskap och det är det som är så jävla fint. Och detta säger jag faktiskt utan minsta strimma ironi.

Nej, nu börjar det väl bli dags att ladda hem The Streets senaste och ta ställning till huruvida Mike Skinner har blivit en mjukis eller inte. Hej.

Det rullar.

Nu är provdatum satt. Vem trodde att det nånsin skulle bli det? Snart kan jag alltså lägga fysiken på hyllan. För alltid? Jo man hoppas väl.

Utanför vårt köksfönster står en björk som är så hög så hög och så vacker så vacker. När solen skiner på den vet man att det inte är helt ute med en.

Tilläggas bör även att jag saknar min kamera som ingen orkar leta rätt på samt att livet är en fest.

Yes!

Ice ice baby.

Nästa höst ska jag med mostern min på isbjörnsexpedition till den arktiska tundran. Om saker och ting följer mina planer kommer jag kalla det att jag reser i syfte att fördjupa mina kunskaper om utrotningshotade djur. Vem vet, ja kanske till och med tar med mig ett litet djurdoktorskit.

Min familj är så utspridd. En bror i London, en syster i Lund och föräldrar samt för tillfället även en syster i Linköping. Jag önskar att avstånd vore kortare och att man kunde stryka bort tårar genom telefonluren. Samt att kollektivtrafiken tog sitt förnuft till fånga och blev gratis. Jag skulle vilja engagera mig i den frågan men jag vet inte om jag orkar. Tiden räcker visst bara till att halvhjärtat försöka få sin dröm att bli en sanning och att med ömhet vårda den nya lilla familjen. Icke fy skam alls, men jag saknar att vara syskon på nära håll.

En hona ifrån Götet ringde och vill ha med mig i ett hbtq-projekt. Det får självkänsla att spraka och skrivarlust att gro. Samma dag såg jag Petter på TV och slogs som vanligt av att jag tycker hiphop är rätt töntigt. Sån som han gör vill säga. En scen framför balla GBG-flator med en sån som jag är dock rätt så fet-cool.

Nu ser jag att min fru behöver klappas och att böckerna bör läsas. Jag återkommer.

Ladies of the Canyon

Jag slog näven i bordet och bestämde mig för att bli engagerad igen. Det funkade!
En sen insikt om att det gått för långt och en näve i perstorpsplattan, det var allt som krävdes.
Honan blev inspirerad och hakade på, så nu kan vi snart battla varandra, inte bara i coolhet, utan alltså även i kamplust.

Min tid på akademiska är snart över - för den här gången. Trivsamt som bara den har det varit och jag har insett två saker: 1. Jag kommer att bli den bästa sjuksyrran och så småningom den bästa barnmorskan. Alla kommer att vilja ha mig och erbjuda mig hisnande löner bara för att få ta del av min kropp och min kompetens. 2. Jag kommer aldrig att tröttna på mitt yrke eftersom det är så ballt. Sjusköterskeyrket har ett oförtjänligt dåligt rykte som jag skall se till att förändra.

Nu skall jag äta pasta norma på Julias vis och fantisera om torsdagkväll. Hej.

Vardagshjältar.

Jag och frun gick med hundarna en sväng i skogen. Kvällssol, höstfärger och värme gör pluggtrötta hjärnor klara. Djuren lekte med en pinne och den lilla hade ingen chans alls mot den stora. Så kom vi till en liten dunge där barnen från dagis brukar leka. Platsen var nu helt tom så när som på en liten mini-kånken. Helt ensam och öde låg den där med ett äpple och ett Festis-paket utspritt runt sig. Sorgligt tänkte vi och plockade upp den. Det stod ett namn skrivet med tusch och jag letade på nätet. Efter två samtal var mysteriet löst och nu sitter jag och väntar på en pappa och en liten son som ska komma hit och hämta upp den.

Dagiset borde skämmas som inte ser till att barnen städar upp efter sig på måndagsutflykterna i dungen.

With a bit of ice under my clothes

Det är så mycket som bör skrivas. Och inget som känns viktigt. Men allt får plats i ord om man bara tar sig tiden. När jag ändå bara slacksitter framför datorn med böckerna uppslagna men iggade bredvid. Jag är så inställd på skiten att jag kommer på mig själv med att roas. Det är sjukt, för som alla som känner mig vet så roas jag inte av fysik. Men just nu vill jag så himla gärna bara bli färdig, fokusera, få bort. Och utan fysiken skulle trots allt mina dagar vara ganska innehållslösa.

En vanlig dag i denna Uppsala-vardag:
-jag går upp i ottan och cyklar på min skrikande cykel till jobbet om det är en sådan dag.
-jag jobbar i drygt en timme.
-jag cyklar hem.
-promenad alternativt springrunda med hunden.
-frukost.
-fysik. kanske hemma. kanske med P på bibl.
-lunch.
-fysik.
-hem och ut med hunden.
-slacksittande vid datorn alternativt teven.
-glädjerus när fru hemkommer.
-jag går och lägger mig.
-jag somnar.

Förlåt. Det jag just gjorde var det värsta jag vet. Innehållslöst och tråkigt.

Det händer roliga saker också. Som när jag och P gick till hundhagen med tro det eller ej hunden. Vi träffade en överkäck över-trettio-kille med sjal kring halsen, berner sennen och röst jag kände igen. Efter en käck ordväxling om hundarna viskade P att "det där var ju Daniel från Skilda Världar". Vi kunde inte sluta skratta och jag tyckte vi skulle göra hund-hage-promenaden till en vana så vi kunde bli bundisar med honom och jag föreslog att P skulle ligga med honom så jag kunde få nöjet att berätta med ett kluckande skratt om hur min kompis var buksyrra med Sandra Bovallius (för er som inte minns, systern till Daniel vilken glatt idkade hor med denne tills sanningen om deras släktskap uppdagades). Jag kan verkligen rekommendera vem som helst som gillar såpor att skaffa jycke.

Jag har en vän som jag tycker mycket om. Han bor i Sthlm och läser ekonomi för att han vill tjäna stora pengar. Idag sa han att han funderade på att flytta till LA och bli kändisars agent för det kan man enligt honom bli om man är ekonom. Jag sa till honom att jag tror att man ska ha en sjuhelsikes tur om man ska trivas där ihop med sådana människor. Och så sa jag att han säkert skulle jobba hjärtat av sig på kuppen. Han höll med men hävdade att det inte vägde tyngre än de stora pengarna. Det håller jag inte med om. Jag vill flytta till ett gammalt vackert hus i Dalarna, nära skog och vatten och hjälpa sjuka hundar att bli friska. Det vill jag så mycket att alla drömmar om pengar kan ta sig i stjärten. De stora summor som min vän vill tjäna kan jag tänka mig att låna och spendera på utbildning just för att få hjälpa dom hundarna.

Min frus klasskamrat kom förbi för att hämta kvarglömda vantar och vi promenerade en sväng i skogen. Det luktade höst och var behagligt och vi snackade om Botox. Hon lärde mig att Botox är ett cellgift och att anledningen till att man sprutar i sig det i ansikte och annat är för att det dödar vävnad, vilket ger en utslätande effekt. Vissa människor är så fullkomligt sjukt jävla rå-dumma. Dock inte de som injicerar Botox av spastiska skäl.

På tal om spastisk har jag världens bästa jobb hos världens bästa lilla pojke. När jag tittar på hans lilla ansikte blir jag så öm så öm och bara måste lyfta upp honom och ge honom en kram. Då skrattar han oftast och jag blir helt varm av lycka. Tänk att det finns sådana som han. Inga ospastiska barn i världen kan slå honom.

Nu ska jag ta hunden med mig ut och möta frun i Stadsskogen. Jag längtar efter henne så jag tror jag spricker.

Jag har världens bästa liv.

Angels crying

Okej. Gör exakt såhär:
-Gå in på www.svt.se
-Överst på sidan klickar du på Play
-Klicka på "Kultur & nöje"
-Scrolla ner till "Kobra"
-Klicka på "Kobra kortisar"
-Klicka på "Fansketch: Skådespelaren Ann Petrén älskar E-type."

Så otroligt roligt. Viva la Ann Petrén!

Från balkongen.

Ok, jag kan härmed konstatera: Vardagen har kommit hem igen. Efter sommarens utflugenhet har den återigen gjort sig hemmastadd och satt sig till rätta i min inre soffa. Av någon anledning tänker jag så ofta att en paus såsom sommaren skall ge mig nya krafter och inspirera mig till underverk. Detta omvälvande uteblir dessvärre och så sitter jag där efter varje paus och andas samma gamla ågren som innan. Det handlar som vanligt om skola och framtid. Vardagen hånler åt mina halvhjärtade försök och frustrerade vrål, där jag sitter framför Infokomps avsnittsdiagnoser fyllda av fysiska omöjligheter. Det jag gör just nu är så sjukt jävla helvetes tråkigt.

Bra saker händer dock även i min vardag. Som idag när jag fick reda på att jag kan få tenta av hela Kemi B genom att skriva en fördjupande uppsats inom ämnet. Tio till femton sidor med korrekta källhänvisningar rörande biokemi. Hej cellens funktioner eller nåt annat som hör kursen till. Baggis. Fysikmolnet är still heavy, men självklart lyser solen där bakom och jag tillåter mig att njuta av en promenad till stan.

Slutligen vill jag skriva en hyllning till fenomenet ny lägenhet. Frun och jag har målat fula väggar fint vita och köpt in oss i sambolivet så det står härliga till. Nästa vecka kommer till exempel det förlorade barnet hem i form av en sprillans soffa från allas vår multinationella älskling IKEA. Detta innebär om än vardag så trygghet, kärlek och inflyttningsfest! Vad mer kan jag önska mig denna arla höst?

Then we take Berlin

En av oss vill sjunga i band. Och den andra har blåsor under fötterna & ett bultande blodfyllt knä. Vi är i Berlin. 

I tyska så kallade ecke's står romska män & spelar musik a la Yann Tiersen & på barne där vi bor kan man spela pingpong hela natten. Här går alla hundar lösa & ingen är rädd vilket skänker glädje & tröst i åt våra sargade hjärtan. Det finns ett stort ockuperat hus med väggar fyllda av konst & skumma män i trapporna som sysslar med skumraskaffärer. Och alla coola killar har likadana byxor som Anna. Man kan äta indisk mat som smakar himmelen, vietnamesisk tofu som ger mersmak & hemskt gärna en bagel till frukost (med cream cheese på).  Ibland går man in i en affär & köper jacka, konst eller kanske en t-shirt med en stor stereo på. Man vet inte. En katt som vinkar? Jatack! 

En dröm om att bo just där man är så att man kan gå till den där loppisen & köpa den stora kombinerade LP- & kassettspelaren. EN VÅT DRÖM. 

Jessi är så snäll & låter oss bo & tränga oss på. Så att vi kan äta Durum Halloumi innan vi lägger oss. 

Imorrn kommer vi hem & då har vi ett barn att ta hand om & ett alldeles nytt hem att inreda. Därför älskar vi livet. 

Good old days.

Jag kom att tänka på ett gammalt dagboksinlägg från QX och bestämde mig för att republicera det. Mest för att jag gillar mig själv när jag är radikalt inställd och dels för att det inte finns något som är bättre än att läsa sin gamla dagga. Så här får ni kära läsare, en reaktion på en hemsk person som jag som tur är inte längre konfronteras med så ofta.

"2006-10-31 skaffa ett maskingevär, kvinnokampen börjar här.
jag skulle vilja ha en lång smal kniv. jag skulle befinna mig i en fotostudio läskigt lik den i programmet jag just råkat få en skymt av. framför mig skulle bingo *****, eller vadfanhelvetesfittakukskitskitjävlakräks den vidrigt äckliga mannen heter, ligga, naken och bakbunden med munkavle och hela kittet. jag skulle närma mig detta kryp med ett hånleende på mina läppar medan fotoblixtarna smattrade i bakgrunden. så skulle jag med lugn röst tala om för lilla bingo vad jag skulle göra med honom. "bingo" skulle jag säga, "jag kommer nu med hjälp av den här kniven först sticka hål i din högra testikel. se det som en hämd för alla unga flickor som svälter sig själva tack vare dina jävla moore-foton." och så sticker jag. sakta tränger kniven igenom den sladdriga och lite sega huden. bingojäveln vrider sig av smärta och försöker skrika. värre blir hans krampaktiga ryckningar när kniven börjar penetrera hans sega jävla pungkula, som trots helpungade försök att slinka undan inte undkommer min behandling. bingojäveln blöder nu ymnigt. "bingo", fortsätter jag, "jag kommer nu sticka in min kniv i ditt urinrör och försiktigt sprätta upp din kuk från ollonet upp till din penisrot, är du beredd?" bingo kvider nu som ett skadeskjutet rådjur. "se detta kära bingo, som en hämd för alla de kvinnor som blir våldtagna på grund av mäns äckligt snedvridna bild av makt och sex." jag fullföljer det jag lovat och njuter av att känna brosket i kuken göra motstånd. bingojäveln börjar nu i korta stunder tappa medvetandet. "bingo, hör du mig?", säger jag med silkeslen röst, "kära du känner du dig lite illamående? det gör inget, kräks du." han gör som jag säger när jag tvingar honom tillbaka till vaket tillstånd. "bättre?", frågar jag utan att få något svar från bingo som nu börjar kvävas av sin egen uppkastning då denna tvingas tillbaka ner i halsen på honom av munkaveln. "ok bingo", säger jag "innan du somnar helt vill jag bara meddela dig om att jag nu kommer skära upp din hals som en halal-gris. detta gör att du långsamt kommer avlida av blodförlust, vilket, om du någon gång hade fått tillfälle att tala med de djur som dör på det här sättet, du hade förstått är en mycket plågsam död." jag utbrister i skratt "nämen va tokig jag är bingo lille, grisar kan ju inte tala, oh så lustigt, tycker du inte?" jag tror inte bingo skrattar men det är svårt att uppfatta om ljuden som kommer ur hans hals är dödsångest eller just skratt. men det sistnämnda förefaller för mig inte troligt. "bingo förresten" säger jag, "du behöver inte vara rädd för att du ska dö, jag kommer se till att rädda dig i sista sekund förstår du väl? det kommer säkert finnas ett fint gruppboende du kan hamna på efter detta, där personalen kommer ta såväl hand om dig. Du kan för övrigt se det här som ett straff för allt ont som män gör mot kvinnor varje jävla dag, alla barn som säljs som slavar, alla fruar som slås blodiga, alla byar som massvåldtas av militären och så vidare. du förstår va? det måste väl kännas bra att ta på sig ansvaret för det som hela världens patriarkat åstadkommer?" jag skär ett inte alltför djupt snitt i hans hals, ser på när blodet börjar tränga fram och rinna nerför hans bröst och mage. jag kallar in mitt inhyrda specialistläkarteam, ber dom städa upp efter mig, betalar fotograferna för bilderna jag får, sätter mig i bilen, åker o säljer bilderna till nöjespressen, åker hem, drar en handtralla och sluter ögonen. "ikväll var jag minsann produktiv", hinner jag tänka innan jag somnar med en känsla av vällust i kroppen.jag erkänner att jag är bitter.jag erkänner att jag hatar.jag erkänner att det jag beskrivit ovan är något jag hoppas få uppleva någon gång i framtiden. och be sure, det kommer hända. om någon vill hjälpa mig är jag den evigt tacksam. hagamannen, cykelmannen, hugh heffner, bert karlsson, bush eller annan man går oxå bra.tycker ni jag verkar skadad? det är jag inte, bara trött på att ta skit. "

Om risken finns att man kan straffas för sådant här vill jag för säkerhets skull tillägga att det ovan lästa är skrivet i rent fiktivt syfte och att alla associationer som väckts innehållande en livs levande fotograf-blondin-kille är allt annat än verklighetsförankrade.

Disco Lies

Från albumet Last Night; här är Mobys nysläppta video.

Augusti i helvetet

Hon lämnade mig för systerskap & bergsbestigning vid hardangerfjorden. Trots feber & smärtande hals tvingas jag således möta denna sista vecka i Bohuslän mol allena.
Hundbarnets högra öga svullnade igen förut & jag såg för mitt inre hur hela hans huvud svullnade upp & hur jag drabbades av panik & tanklöshet & blackout. Nu ser hans öga helt vanligt & plirigt ut igen.

Jag har tänkt att blogga så mycket den här sommaren men eftersom en sladd till min dator gick åt helvete blev det inte så. Här finns ju bara en stationär dator & vem sitter i dessa dagar vid en stationär dator & bloggar? Nej, det betackar jag mig. I alla fall tänkte jag blogga om hur het jag tycker att Maria Abrahamsson är när hon dissar Göran Hägg på fredagsmorgnarna & om när min tjej klädde ut sig till henne, enkom för min skull. Jag har även tänkt på Antony & Björks samarbete samt varför en viss Pär Ström får mig att vilja kräkas & i princip sluta andas. Längtan till Uppsala, allt som inte hanns med, det som hanns med och de olympiska spelens vara eller inte vara är alla rubriker vilka jag tänkte skriva om. Men det blev inte som jag tänkt mig.

Nästa vecka åker vi till Berlin. Där ska vi kultiveras & freternisera & dinera & andra spännande saker. Om någon har ett tips, var vänlig att skriv en kommentar.

Kvikklunsj och pluppar i halsen.

När jag tittade ner i min hals idag möttes jag av en vidrig men mycket spännande syn. Min ena halsmandel, som alltid är svullen och röd eftersom jag är ständigt förkyld sen jag började jobba med barnet, var förutom detta, täckt av vitgula små pluppar i olika storlekar. Med stor upphetsning gick jag till attack med en så kallad bomullspinne och upptäckte med ännu mer upphetsning att de var lite mjuka och att hela halsmandeln var som en marshmallow. Med andan i halsen ringde jag mor min som svalt konstaterade att det var vanliga halsflussbakterier. Jaha, där rök visionen om exotiska åkomor och massiva ingrepp. Dock meddelade hon att det nog var bäst med en kur pencillin aka antibiotika. Med en sista gnutta hopp ringde jag mammas väninna doktorn och lade fram mitt ärende som om jag var i stort behov av en dunderkur alternativt dödssjuk. Tror ni inte kvinnan i fråga slår mina drömmar i spillror och talar om för mig med myndig röst att det bästa är att bara låta vad-det-nu-är-för-det-behöver-definitivt-inte-ens-vara-halsfluss läka ut on its own, utan hjälp av farmaseptiska preparat. Jo jag tackar. Jag får väl sitta här och vänta på att hela jag täcks i vita pluppar och vänta på akuta feberatacker innan någon höjer en hjälpande hand till mitt förfogande.

Tur i misären att jag har frun min som ordnar hemliga dejter och middagar framför svenska polisfilmer och att Norgeresan blir av med eller utan medicin. Jag ser fram emot tisdagens bergsbestigande och Kvikklunsj-förtärande med utsikt över Hardangerfjorden. Vet dock inte om det är en så värst bra idé att smuggla med hunden utan pass. Systern min får stilla sin längtan efter systersonen sin. Nu skogspromenad med den omtalade. Hunden alltså. Inte systern.

Those lesbian lovers.

Jag skäms för att även jag faller i gropen för sneaky skvaller. Blir sur på snacket om Lindsay Lohan och hennes Sam. Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag bildgooglar paret och tycker hela grejjen är lite spännande. Samtidigt som jag upplever hela homogrejjen så vardagsaktig och naturlig, och blir förvånad om någon tycker det är konstigt med mig och frugan eller tittar extra länge osv, så kan jag inte undgå att tycka att det är extra smaskigt med skvaller om the lez couples. Kanske inte så konstigt dock att man påverkas av omvärldens uppförstorade reaktioner när en Hollywood-stjärna kommer ut med att hellre slicka fitta än röv som en och annan tuff flata skulle uttrycka sig.

På tal om dykes måste jag bara få fälla en skriftlig tår för fotbollen som gick åt helvete.

En sjöman älskar havets våg.

Det är sommar här i Bullaren. Värme och vatten, sol och småkryp. Jag gillar mitt läge och njuter av ledigheten. En liten oro om att tiden ska ta slut och återgång till gamla vanor gnager mig i nacken och jag tänker att det nog inte är någon fara.

Nyss var tre av Idas miljoner kusinbarn här och lekte med mig och Moses. Jag lärde dem att vara försiktiga kring djur och Moses lärde sig ett nytt kommando. Sen spelade äldsta pojken vackert på gitarren och så lyssnade vi på Jason Mraz. Konstigt namn, men underbart när 4åringen sjöng med i texten. Imorgon ska jag vara barnvakt åt det sötaste kusinbarnet någonsin, Majken Spajken. Vi ska gå på upptäcksfärd och dricka saft. Mest ska jag ha henne i famnen och gulla med henne. Hoppas inte hon har blivit stor och trotsig.

Snart ska jag packa en väska med badkläder, grillmat och varma tröjor och åka för att möta frun min. Vi ska till en vacker plats och vara kära. Det blir fint det.

Förresten, jag har seglat idag.

På väg.

Jag åkte på slingrande landsvägar, med solen i ögonen och rådjurskid framför pickuptrucken. Reflekterade över den vackra bygden, tills regnet öste ner och skymde sikten. Vägarna blev smalare och gjorda av grus. Farligt kändes det, ungefär som att jag hade kunnat dö. Det var spännande.

Första dagen på jobbet var riktigt fin. Vi badade och vilade i skuggan. Åt vattenmelon och matade fåren. Barnen var glada att se mig och jag blev varm i hjärtat.

Snart ska jag ge mig ut i skogen och löpa. Svetten ska skölja ut bakterierna ur kroppen så jag blir frisk nångång. Och så ska jag fundera över framtiden som vanligt när jag är ensam i skogen. Vara nöjd över att ha bestämt mig, gjort upp någon form av plan. Kämpa tills frun min är färdigutbildad och om det då ännu inte gett resultat så packar jag henne och hund och flyttar ut. Bort från detta vackra lilla land, ut i vida världen.

Nu ska jag lite stilla smälta den underbara middagen: Grillad, chilimarinerad quornfilét, i grillat bröd, med mangoyoghurt och valnötssallad. De andra äter dessert men jag är flitig. Hur ska det annars gå i skogen?

Min barndomshund är gammal och ytterst stel i bakdelen. Det är lite tungt att se henne så men samtidigt inte. Jag har vant mig vid tanken på hennes ålderdom och att hon en dag kommer försvinna. Men det får ändå vara lång tid kvar tills dess. Till en början ska hon flytta hem till oss i Uppsala efter sommaren. Jag ska massera och promenera henne varje dag. Det blir fint. Gamla gumman.

Radio på bryggan.

Jag låg på en sådan där utfällbar, reglerbar, lång, svart solstol slash solbrits. Molnen och solen turades om att närvara och i takt med dem täckte jag antingen över mig med värmande handduk eller la undan bok och solglajjer för gassande och brunhetsjakt. Och så lyssnade jag på Pang Prego som oftast gör mig trött i huvet men idag var rätt ok. Jag är i Brokind, på Björkkullen hos mor och far och lever sommarliv. Jag och syster gick i skogen och plockade litervis med hallon samt nakenbadade i Trollsjön. Hallonen blev sedan till kaka och jag drömmer om mammarollen. Hon vännen från barndomen var här med sin bebis i magen och jag fick känna hur hon sparkade. Övertygad är jag att det blir en liten flicka och jag önskar lite att hon låg i min mage. Men imorgon blir det barn igen på jobbet hos min pojke. Det ser jag fram emot.

Nu väntar nygrillade quornburgare, rosévin och hallonkaka. Det får mig att stortrivas, dock med en liten känsla av oror och saknad över min lilla fina familj som är kvar i väst.

Leave the body leave the mind.

Så var det dags. Lämna västkusten ett ögonblick för östkust, hemma och min lilla pojke. Jag har saknat honom nu när jag har varit borta. Fina lilla barn, två veckor hos honom blir fint. Det vet jag. Hans mamma nämnde något om att simma bland delfiner och jag tänker att jag ska visa framfötterna om det nu blir så.

Studierna gör sig påminda och jag tänker att jag ska ge upp ibland. Skolan i Lkpg har nu meddelat att jag har för bra betyg för att göra dem bättre. Således måste jag, om jag vill nå toppen, göra prövningar efter att ha läst in kurserna som återstår på egen hand. Men hur pluggar man in Kemi B och Franska steg 3&4 för att sedan prestera MVG? Jag ber gudarna om nåd och drömmer om Karibien.

Annars är det Norge- och Berlinresor som väntar. Kanske kan det öka min motivation eller varför inte vidga mina vyer. Nånstans finns den där platsen för mig, jag ska bara ge mig fan på att hitta den.

Non, je ne regrette rien

Han hade en fläta i skägget, mannen som hämtade oss. Ett armband på hans handled vittnade om att han spenderat fyra dagar på Sweden Rock. De vinrusiga kvinnorna samlades i en ring kring honom & deras förslag, som givetvis var av sexuell karaktär fick honom att fnissa nervöst & sänka blicken.
Hans kinder blossade.
Mitt inne i djupaste skogen, strax sydöst om Siljan ligger Skebergs bystuga & det var dit som skäggflätsrockaren skulle köra oss. Vi hade blivit lovade både Edith Piaf & Cornelis & kanske en & annan Bellman. Det är något visst med Dalarna, tänkte jag där jag stod & bevittande Luffarorkesterns spexande på scen. Petras hand i min. Karolinas kind mot min axel. Musiktraditioner.

Fan jävla helvete Berlinerpopplarna var ju igår och inte alls ikväll.

Såsom sig bör om sommaren.

Jag är på blixtvist hemma i Brokind. Första dagen, torsdag, låg jag och mor min på bryggan och lyssnade på Sommar och lapade sol. Vad är bättre än en brygga i solsken, nakenbad, böcker och radio?

Sedan for jag till Hackefors, kusinen och hästlivet. Jag red så fort fort på ett fält på den gråa hästen, att jag fick farttårar och sug i magen. Åldern och den komna ovanan på hästryggen har gjort mig till en fegis som håller igen.

Tillbaka vid sjön åkte jag och kusinen ut med roddbåten i kvällsolen med packning för en tältnatt. Engångsgrill, sojakorv, godis, radio och kortlek förgyllde vår kväll och det var med gott mod vi gick och la oss med hundarna i det alltför lilla och ytterst hårda tältet. Trots detta bjöd natten mig skönhetssömn och utsövda och frukostsugna rodde vi hem igen vid halv tio.

Det finns en grannfamilj här vid Björkkullen som har två stora hundar som aldrig får gå ut. Så jag och kusinen förbarmade oss över dessa och tog med dem ut i skogen tilsammans med mina två. Lyckligt lydde de våra kommandon och sorgset satte vi fast dem i repen på asfaltsplanen igen efter hemkomsten. Jag önskar det fanns något att göra.

Ikväll lång löprunda, kvällsdopp och Berlinerpopplarna på TV. Imorgon bitti Göteborg och Kathy. It's gonna be glorious!

Till Ida.

Det växer rosor utanför huset vid Bullaresjön. Jag drömmer om egna rosor och ett hem i skärgården. Vi talade om Öland för dit går ju en bro. Kanske känslan av att inte kunna ta sig därifrån skulle växa över alla rosorna.

Skulle vi vilja lämna något hellre om vi visste att det inte var så lätt?

Det vet jag inte, men jag vill ha mina rabatter och ett trädgårdsland. Ett långsmalt hus med höga fönster.

Förstår du vad jag menar?

Lite som husen i Virginia, gärna en gungstol på verandan. Och nätdörrar, fast nej, det passar bättre in på film. Men träskor i vår farstu och en skrinda till framtida barn.

Du vill väl ha ett växthus?

Ja, med tomater. Åh det luktar så gott om soliga tomater. Vi ska slå upp dörrarna och fönstren när vi städar. Spela musik som strömmar ut. Jag tänker dragspel och fioler. Benny Andersson och vin. Ja, vi ska dricka det sen efter, när huset luktar av citron. Jag i min gungstol på verandan eller varför inte en gammal hammock så vi får plats bredvid varann. Där ska vi sitta tills vi smälter eller tills himlen trillar ner.

Jag kommer somna men det gör väl inget, du bär väl in mig sen till vår säng?

Den står med utsikt över havet i vårat sovrum med balkong. Gamla trägolv som inte flisar och vackra färger som bryter av.

Min starka kvinna, i dina armar vill jag bäras som ett barn.

Åh, vi ska ha björkar förresten, så att det låter precis så här. Som där jag sitter i dina föräldrars gula solstol, i svettiga jeans och gårdagens hår, med drömmarna om rosor i rabatterna på Öland.

You call us crazy.

Det finns så många brutna själar överallt. I små hus, i små städer, insprängda i vardagen sitter de med neddragna persienner och överfulla askkoppar och umgås med det vi kallar galenskap.

Jag möter dessa själar i mitt jobb som jag har nu under sommaren. Boendestöd för psykiskt funktionshindrade heter det på fint språk. En gnutta medmänsklighet för nedgångna och bortglömda människor kallar jag det.

Idag satt jag i en soffa i ett av alla de där husen och redde ut och knöt upp garn ur ett oändligt trassligt nystan. På soffan bredvid låg en dam som har så många knutar inom sig och som hon aldrig kommer lösa upp. Hon bär på sin sorg genom sin icke livsdugliga tillvaro, äter sin ångest till frukost lunch middag och lämnar ingenting efter sig utom fiskrens i köket och svärta i gardinerna. Jag möter henne nu i sommar och sen aldrig mer.

För att inte tala om mannen med dragspelen, de tokiga ögonen och telepatisk förmåga. Han är för sjuk för att vetas om och så lätt att aldrig se. Jag ser honom nu i sommar och sen aldrig mer. Men jag kommer minnas dragspelsmusiken och den tokiga blicken.



Överallt finns de men ingenstans syns de.



Det verkar vara dessa människor som ger mig mest inspiration och skrivlust just nu. Eller kanske inte bara just nu förresten. När jag bodde i göteborg förut så såg jag ofta de där tokiga människorna som fick min skrivarglöd att tända till. Där nånstans föddes min Hillevi, hon med tvångstankar på spårvagnen, och jag startade till och med en blogg för dessa tankar om tokiga människor. Bloggens namn har jag glömt men i min penna bor människorna kvar.

Igår var en sån dag då jag kände att allt var hemskt. Separationsångest från Julia som reste hem igen blandat med framtidsågren gav mina ögon saltväta. Jag grät vid Bullaresjön i min kvinnas famn och önskade att jag var framgångsrik och bekymmerslös. Men det är man nog aldrig. Inte någon.

Jag har gjort upp en plan för framtiden i alla fall. Den innehåller jävlar anamma och nödlösningar. En av dessa är till exempel att jag ska picka mig in på Wiks folkhögskolas skrivarlinje nästa höst om jag inte har nåt framgång i högskoleplanerna tills dess. Jag hoppas nog lita att det blir så.

Nu ska jag förbereda maten jag ska laga till frun när hon kommer från jobbet. Och så ska jag äta upp lite rester av citronpajen jag bakade till svärmor. Den blev uppskattad vill jag lova. Det ni!

Bullar i Bullarn.

Om jag bloggade varje gång jag tänker att jag har något jag vill skriva så skulle det bli ungefär ett inlägg om dagen. Alltså väldigt uppdaterat, väldigt precis så som bloggar nog egentligen önskas vara. Men det händer alltid nåt i mig, i fingrarna, magen, huvet, hjärtat, när jag sätter mig sådär sprudlande av skrivarlust och av någon outgrundlig anledning kan jag inte längre minnas vad det var som fick glöden att bränna. Så att säga. Så därför skriver jag istället otroligt sällan, ibland mer, ibland mindre sprudlande. Just nu sprudlar jag ungefär lika mycket som vädret. Det vill säga underbart men kort. Fy vad fult, men jo. Mest regn och så ytterst lite solsken. Som nu. Solen skiner. Och jag skriver. Jag och min älskade syster som nyligen har lämnat oss här i den bullerska skogen ska härmed börja skriva mer. Vi har sagt så, och jag hoppas att det blir så. Alltså inte bloggande utan snarare en skönlitterär verkstad på varsin plats med gemensamma utgångspunkter. Det blir nog mästerligt och sjungande om jag känner oss rätt. Vill någon annan (läs syster) vara med i denna magiska sammanslutning så är det självklart och välkommet.

Ikväll ska jag baka mammas citronpaj till min svärmor, dricka oboy, glo fotboll, kyssa min fru, klappa min jycke, gråta en skvätt, sura över morgondagens jobb, tvaga mig, älska livet, sakna familjen, drömma om bröllop, göra situps och gå till sängs. Det ni!

Lullaby for Grown-Ups

Smådjuren & jordgubbsodlarna är nog inte så jävla nöjda över det här vädret som vissa andra.
Rej & jag & barnet har nu spenderat tre dagar i sköna, gröna Bullaren i nordligaste Bohuslän & vår känsla inför de kommande två månaderna är fin & ljus & optimistisk. Rej gör sin första arbetsdag idag & förut mottog jag ett meddelande där hon konstaterade att hon kommer trivas oroande bra bland galningar & tantkollegor.

Någonting otroligt roligt hände förut. Det var nämligen så att jag fick reda på att jag klarade den där förbannade tentan som jag har haft ångest över i smyg i flera veckor. Jag skrek ut min glädje så brutalt att barnet kom kutande utifrån gräsmattan, skällandes & trodde att någon hade dött eller blivit skjuten i huvudet. Minst. Stackars lilla lättskrämda barn.

För övrigt har jag troligen bestämt mig för att köpa nya glasögon.

Yester-me, yester-you, yesterday

Stevie kommer till Sverige; 19 september är det Globen som gäller. Be there or be square, så att säga.

Slutligen.

Det är dags för en sammanfattning. Kvällen kräver en sådan och jag är kuvad. Det var det där med restaurant och gott sällskap. Vi köpte dyrt vin och njöt av sommarens ihängsna kvällssol innan vi splittade notan och styrde stegen mot en betydligt billigare nation. Vi drack öl. Jag blev lite rund. Precis så som kungen skulle bli. Inte mer inte mindre. Fyller jag 23 nästa gång? Ida frågade just och jag kom på mig själv med att vara osäker. Sammanfattningsvis vill jag höja näven för fler kulinariska orgasmer. Hellre det än ut-och-bli-full-dansa-kvällar. Deal.

Och så kom vi visst hem till Studentstaden för att lämna av vårt lilla barn. Hon skulle bara vandra upp för sina ynka trappsteg, stupa i sängen and that's it. Men vem låg inte i trappan om inte herr Norrrsdström. Oj oj oj full kille har stupat i trappan var det första som slog oss, men icke sa nicke. Det fanns mer att se och höra. Mannen vaknar med kommentaren "Såja lilla vän lilla vän, det är nog jag som är den sanna akademikern här. Du talar med herr Norrdström lilla arbetarflicka." Oj där var bara början. Jag skrattade så man mage slog knut på sig själv. Vi bad honom söka i sina fickor efter sina nycklar eftersom vi lade märke till att det stod Norrdström på dörren. Han fortsatte att "lilla-vän"-oss och vi tappade intresset. Fortsättningsvis började han skryta om sitt blåa blod och vi lade band på oss och begav oss hemåt.

Kvällen är trots allt ung mina vänner. Men det är en dag imorgon med. Så sov nu gott.

So long lovers and others.

Una birra grande grazie.

När armarna värker efter hundra promenader med tunga lådor mellan där vi bor nu och där vi bor sen. När jobbet kallar om bara en stund och någon timme och när skavsåren skaver efter de nya och oerhört fancy skorna. När rummet är tömt och trist och solen skiner och jag inte är ute. Då är det skönt att veta att kvällen bjuder på high-class-pizza, uteservering, cerveza, fru och vän, sol med glajjer, sen kväll och annalkande sovmorgon. Dock var det visst så att Holland ska flytta och det redan vid sju imorgonbitti och jag lovade visst att det var helt ok att knacka för att ta farväl. Jaja nåväl, jag är ju av den sorten som så lätt somnar om. Bara frun min är på samma humör imorgonbitti så hon inte vill prata och skoja och vara alltför kärvänlig. Annars är just det alltid välkommet.

Den nya lägenheten by the by är verkligen snart vår och jag tror den kommer bli way good. Lite ommålning och prägling bara, så har vi den lindad kring vårt lillfinger. Och för allas vetskap, den har badkar. Och balkong. I söderläge. Det betyder kvällsol på nyinköpt utemöbel och plättar och champagne. Och ytterligare kära vänner, kommer en stor inflyttningsfest hållas i slutet av augusti eller början av september. Mer om det vid ett senare tillfälle.

Jag måste bara få skriva ner lite skit om någon jag skyr som pesten. Det är en kvinna av den vidrigaste sorten som tror sig. Hennes namn är Frida Murenius och det verkar finnas hemska människor där ute som tycker det är helt ok att hon får finnas till i etern. Christ my Lord and saviour, give us a break! Det går inte hem kan jag säga. Inte alls. Så lägg ner.

So long lovers and others.

Is there anybody out there?

Rätt så många är rätt så smarta men bedrövande klimatosmarta. Det tycker jag är förbannat jävla synd eftersom klimatosmartheten gör att den vanliga smartheten inte blir lika smart.
Hur kan folk tro att miljömedvetenhet fortfarande handlar om enkom källsortering? Det frågar jag mig medans min kärlek och bloggkollega ligger i sängen bredvid mig och andas tungt som resultat av en never-ending-förkylning. Ökad mucinproduktion vilket skapat lindrig obstruktion i luftvägarna, skulle det kanske ha stått i min lärobok.

Igår blev jag eskorterad av Agnes in på Bryggan. Hennes innehav av ett så kallat KK-leg gjorde att jag nöjt kunde vandra förbi den absurda kön samt snärtan som tog inträde. Gött var det.
Dock var det mindre gött där inne eftersom det var sinnesrubbat mycket folk & således ytterligare en absurd kö, till baren. Det var då jag insåg att jag hatar människor & i synnerhet fulla män. Så extremt osmakligt. Denna insikt gjorde mig på lite halvdåligt humör & jag lämnade Snerikes till förmån för Anna & hennes vänner snart därefter.

Imorgon har jag en utmaning på schemat. Troligtvis kommer det att gå över förväntan.

Premiärinlägg

En tjej som jag känner har åkt iväg på hemlig semester med sin älskare. På förmiddagarna läser hon och dricker vin och på eftermiddagarna läser hon och dricker öl. Allt medan älskaren står naken i köket och exprimenterar fram kulinariska läckerheter och espressoshots med perfekt crema. Förmodligen till tonerna av Boban Markovic & hans begåvande son. Såhär skulle det vara jämt, kanske hon tänker när hon sitter där i den lilla fotöljen som de tillsammans har burit ut i den prunkande trädgården.

Jag skrev till henne och beskrev mitt nagelsaxproblem. För mig som har varit nagelbitare i hela mitt liv är den svårhanterlig. En dag under en föreläsning för några veckor sedan var det nämligen så att jag råkade lägga ögonen på en person som satt och käkade sina egna naglar. Det såg så fruktansvärt ocoolt och ointelligent ut så jag slog näven i bordet och bestämde mig. Och här är jag nu, sårig och eländig på fingrarna efter att ha klippt mina naglar för första gången i mitt liv. Starten på en ny era, helt klart.

Vi kallar det grannsämja.

Det bor en pojke i vår korridor som kommer från ett främmande land. Innanför dörren bredvid hans, bor en flicka med finskt påbrå och dessa två ensamma själar brukar knacka på hos varandra för att tillsammans idka älskog. Det är frisläppt och friskt och gör hela korridoren lite ljusare.

Ibland är det någon här bland dörrarna som bestämmer sig för att bjuda på vin. Då tackar vi gärna ja och unnar varandra pratstunder påväg in i dimman. Just ikväll ackompanjerades vinet med slager, chokladbollar, chips och smoothie. Allt för att hålla bilden av de goda grannarna vid liv. Och möjligtvis för att undvika all eventuell ågren som skulle kunna växa fram om vin och snask intogs mol allena.

Trots denna fina gemenskap var det med raka ryggar och beslutsamma steg vi gick till lägenheten i huset bredvid, där det finns både badkar och balkong, och skrev kontrakt för brinnande livet. Vi ska packa våra pinaler och prylar och ta med dem över till vårt nya hem redan innan sommaren, så inflyttningsfesten står för dörren redan i slutet av augusti när vi alla återvänder. Lingonbål, rödbetssoppa och chokladpudding kommer fröjda era sinnen och gemenskap och kärlek ska präntas in även i det boet. Bastu på taket gör min dag och närheten till korridoren och min bästa vän och vapendrgare som tar över rummet efter oss, kommer bli lugnet i alla eventuella stormar.

Tilläggas bör även att dagen har återgett mig hopp om att denna gudsförgätna Fysik B ska fås övestökad innan termines slut. Detta innebär att jag efter midsommar helt kan ägna mig åt livet på landet, kärleken och bullbak.

Jag anar ljusare tider mina vänner.

Och så var det den nya bloggen.

Det kom en tid då vi bestämde oss.
Vi skulle börja blogga ihop.

Det räcker inte alltid att bo ihop på nitton kvadrat, sova ihop i lånad enochtjugosäng och att leva i total sammansvetsning och symbios. I en alldeles nyfödd moderkakskladdig blogg ville vi även printa ned allt det vi upplever i denna ljuva tvåsamhet. Som alldeles nyss när vi färgade mitt hår. Två gånger. Med lyckat resultat. Eller hur det är att gå i sorg efter Andra Avenyns säsongsslut. Varför dessa sommaruppehåll? Ibland kommer det stå om hur sjukt jävla trötta vi är på byråkratins blomstring i form av käppar i hjulet för min utbildning och således framtid. Som det faktum att Linköpings kuk-kommun bestämt sig för att inte låta VG-barn uppgradera till MVG-barn eller om den där jävla ändringen i antagningssystemet som träder i kraft 2010. För vi gillar inte förändring som missgynnar vårt liv eller sura gubbar som slänger information likt ovanstående i ansiktet på stackars uppgivna ungdomar i denna värld av total ignorans för vad dessa skulle kunna prestera om de bara fick chansen.

Jag behöver inte nämna att jag själv skulle platsa utmärkt både som psykolog, veterinär, monark eller rik.

Ja, sådant kommer vi blogga om.
Bland annat.