I´ll get it all back from now.

OK såhär är det. Det har varit skitväder inom mig senaste veckan. Outtalat blev sagt och att inte orka känna efter funkar inte längre. Jag fick ett slag i huvet och släppte litegrann kontrollen vilket resulterade i total grinighet och känslomässig diarré. Det är svårt att reda ut och samla tankarna utan en tillstymmelse till perspektiv, och att tårdrypande tycka synd om sig själv är så mycket lättare än att ta sig i kragen. Det är väl så jag är van att tackla kärlekstrubbel och relationsproblem I guess, men saken är den att jag inte vill, kan eller har tid att vara ynklig. Min mamma ger som vanligt de bästa råden när jag öppnar mig för henne och jag vet att det här bara är en fis i rymden i jämförelse med hur kriser kan se ut. Att aldrig ventilera, ta upp det som skaver, skälla ut, ställa till det, vända uppochner på vardagen är så mycket värre. Nu slog vi näven i bordet och bestämde att vi fan ska förändra det som fuckar, få fatt i det som fattas och försöka förnya det som alldeles för länge har blivit begagnat och lite mossigt. Jag skriver härmed en lista på saker jag ska göra för att inte bli ett kolli:

1. Sluta vara lat och bekväm, göra saker som inte innefattar lägenhetens fula väggar, allt det där jag har slutat med sen jag blev sambo.
2. Börja skriva igen. Tack tack tack Ida, du som gav mig en iPod som nu fyller mina öron med de toner som så länge varit borta. Utan inspiration ingen produktivitet.
3. Få tillbaka mitt temperament och därmed min självsäkerhet. Jag har ont i nacken av att ha gått med sänkt huvud så länge och jag tänker inte sitta hemma o klaga på att folk är dumma så länge jag inte tar mig ut till dom och visar att jag inte är det.
4. Skriva färdigt min uppsats så att huvet blir tomt på måsten, redo att fyllas av upplevelser.
5. Pretto nog, börja leva igen. Oh my god, did I write that?!

Ja ni. Jag vet inte vem som blev klokare av det. Men jag har fått glöden i fingrarna tillbaka vilket är helt sjukt bra.

Om ändå nya säsonger av Mia och Klara samt Lost ville börja just precis nu. Då skulle förutsättningarna var glänsande!

Late night driver.

Hej jag har tusen känslor i mitt huvud at the moment och jag vet inte vilken jag ska välja. Förut skrek jag högt ute på min balkong med min bästa vän och jag tänkte att grannarna skulle bli störda. Det är stört att jag tänker så.

Tusen känslor bättre än ingen känsla. Tänkte jag där jag skrek.

Sen sneakade jag in på annans facebook o kollade på folk jag inte gillar. Jag har ingen egen facebook. Och det är många jag inte gillar. Så vad gör man inte?

Jag hatar facebook.

Jingles Bells

Fy fan för alla gamla jullåtar som gjorts i nytappning av exempelvis Mariah Carey och Hanson. Jag kräks över mina nybakade lussekatter. När jag trodde att gränsen var nådd spelades Last Christmas med Hillary Duff och därmed såg jag ingen annan lösning än att lägga mig ner på golvet och sluta andas.

Geraldine

Käraste bästa och finaste Ellinor Eriksson. Jag råkade säga att jag inte gillar elgitarrer. Att det inte funkar för mig. Jag inser att jag kommer att få äta upp detta i resten av mitt liv. Tusen tack för den akustiska versionen av Geraldine. Nu hör jag ju faktiskt snubbens röst OCH melodin i låten eftersom elgitarrerna inte tar över som ett elakt brus i mina känsliga öron.
Den artist jag helst av allt skulle vilja se just nu är Scott Matthews. Helst i någon sunkig pub a la o'Donogues (eller vad den nu hette) med typ tusen ljus överallt och inga respektlösa fyllon som pratar när de borde lyssna. Det önskar jag mig i julklapp.

Blistering cold.

Vår balkong är igensnöad vi för snåla för element. Jag måste ut i snöstormen fast jag inte vill för att skriva kontrakt med nya hyresvärden. Moses sitter uppflugen vid min axel och glor ut på helvetet, med en växande kissblåsa med ett sammanbitet allvar. Igår tog jag mig hem trots drivor på Europaväg 4 och en skrikande bebis i örat och nu drömmer jag om sommaren som var. Dr Pong i Berlin, tältande på Badarberget och midsommarfest med dragspel. Bullarsjö och Bullarsol och Julias hem i Utne. Vintern är sträng mot mig och får mig att bli ynklig. Jävla gnäll och nedstämdhet, jag vill vara glad och hård och sprudlande. Veckan som försvann var bättre, tacka vet jag gitarrhjältar och lussebak. Om ändå inte snön släppt ut min Ida så hade det känts lättare. Äsch, det går ju över, hon är snarast hemma och nu ska jag ta mig i kragen. Jag älskar ju vinter och snö.

Visions Of (Joh)anna

Hon har inte kommit hem ännu. Och jag kan inte sluta lyssna på Paraply-låten. Det går bara inte. Anna, jag saknar dig.

Mitt och Linns födelsedagkalas kommer att bli så fint. Jag vet det. Men bara om Chet Baker håller sig borta, vi vill ju inte att gästerna skall somna.

Paraply

Hurra för Montt Mardie och hurra för Rihanna!

Our dog is a genious.

Vi upptäckte precis att Moses-hunden ser att tecknade figurer (läs Disney´s Madagaskar) är djur och börjar således morra. Är det helt normalt? Konstigt bara att han kan urskilja djur öht på tv-skärmen. Det slår aldrig fel. Men nu blev han visst distraherad av popcorn. Konstiga varelse.

No One Would Riot For Less

På denna tionde dag i november, år tvåtusen och åtta, sitter jag ensam och naken i min lägenhet och väntar på en fru och ett hundbarn som flytt till grannen för lite oskyldigt häng. Jag funderar över väsentligheter som Jörg Haiders sexuella preferenser och föräldrarna Obamas uppfostringsmetoder och den artikel i DN som behandlade det senast nämnda ämnet. Är det uppseendeväckande att även presidentbarn lär sig att plocka bort sin egen tallrik? Detta bara måste bero på fru Obamas påstådda arbetarklassbakgrund. Vad skulle annars kunna förklara det? Journalistik när det är som bäst.
Vidare ger jag mig själv en kärleksfull klapp på kinden för en avklarad statistiktenta och allt annat bra som jag uträttar jämt och ständigt. Jag lyssnar på Broder Daniel för att Minja påminde mig om deras storhet och skrattar åt tanken på hur konstigt Elin och Agnes hånglar i Fucking Åmål. Jag och ovan nämnda fru har åtskilliga gånger försökt rekonstruera detta hångel, givetvis till Foreigner's I wanna know what love is, med blandat resultat. Se scenen och försök själva. Konstigt var ordet.

And so it is.

Vi odlar chili i vårt köksfönster. I alla tider har jag sagt att jag inte gillar växter och att jag inte vill ha några sådana, men dessa tre plantor har jag verkligen fäst mig vid. Om de dör ska jag gråta. När jag gråter kommer min hund och min fru till undsättning. Det känns tryggt. En hel liten familj har jag skaffat mig i dessa två och jag darrar när jag tänker att de kan försvinna. Det finns inte längre något lockande i att interagera med främmande människor, närma mig outforskade kroppar, va del i en närhetstörstande marknad. Jag tror att jag skulle kunna påstå att jag har mitt på det torra. Det är när man börjar slänga sig med dylika uttryck som man har blivit vuxen I guess.

Förutom ovanstående insikt har jag idag även presterat följande:

1. Jobbat två effektiva timmar.
2. Pluggat noll effektiva timmar.
3. Vandrat med hunden i frost och sol.
4. Druckit kaffe för första ggn på flera dar.
5. Tränat effektivt i en timme.
6. Ringt viktiga samtal.
7. Lagt upp ett nytt fotoalbum på QX.
8. Konstaterat att världen känns ljusare sedan utgången i valet samt att jag är skitdålig på att läsa tidningen.

Vidare kan jag glädjas åt att få åka ner till Lund och syster alldeles snart.

Leave the body leave the mind.

Det är något som inte stämmer helt med min kropp. Jag får ont i magen och mår illa av ingenting och känner mig lite dödssjuk. Det är inte likt mig att ha mensvärk i flera hundra dagar och min mage svullnar upp som om jag vore gravid. Tänk om jag skulle vara det. Vad förvånade alla skulle bli. Mest jag själv och min fru. Men jag önskar lite att jag är just med barn. En liten jungfrufödsel skulle sitta fint och en bebis skulle vara som en liten lampa i höstmörkret. Chansen är dock försvinnande liten och jag börjar fundera på magsår. Det skulle vara typiskt nu när jag ÄNTLIGEN har avslutat fysikhelvetet. Herrejävlar jag klarade av att läsa upp till MVG! Såna genier som jag växer verkligen inte på träd. Den utbildning som nekar mig inträde gör sin största miss ever. Det är fakta.