Til I collapse.

Jag har kommit på hur trevligt det är med psalmer. Vackra fina sånger. Och kända böner. Som Gud som haver eller Fader vår. Jag kan inte så många fler. Men de jag kan går jag och nynnar på. Sätter melodier ur mitt hjärta och are feelin the groove. Vi bestämde just att det snart är dags för kvällsmässa i Domkyrkan igen.

Idag cyklade jag omkull. Det var på väg till fis-BMC (ja det luktar verkligen fis i hela den byggnaden) och jag cyklade på en liten stig i Stadsskogen. Det var vackert och snöigt men stigen var plötsligt en isbana. Så halt, så ofrånkomligt. Jag föll. Eller snarare, cykeln gled åt sidan sakta sakta och jag föll i samma takt tungt på min högra sida. Armen och låret fick ta smällen, huvudet klarade sig fint. Cykeln är en tung avkomma från det militära. Skamsen borstade jag av mig snön och tog mig mödosamt vidare till fis-skolan. Jag räknade på fingrarna till att detta var fjärde gången jag ramlade sedan några få dagar tillbaka. Galet.

Nästa måndag ska jag ta med mig en kamera till min franskkurs på Folkuniversitetet och ta kort på min underbara klass bestående av mer eller mindre gamla människor och framförallt min underbara magister. Så fransk. Så fin. Så det bör ni se fram emot.

Nu ska vi se på Slumdog Millionaire.

Vi är UFOnas gåva.

Jag lyssnar på DiLeva. Om man bortser från hans vana att slå kvinnor så verkar han vara en fridens man.

Häromdagen skrev jag ett sms till P där jag förklarade att jag ville bli bonde. Jag kom att tänka på det när jag såg på Stormen där en kvinna gick omkring i vad jag antar var en kovarm ladugård och utfodrade de stora brummande djuren. Jag tänkte på djurdoftande stall- och lagårdsplaner, på lugnet på landet, på granar och grusvägar, på utebliven post, på mjölkbilar, på brasor, på sjöar, på blåställ och kaffe i ottan. Och jag önskade som så många gånger förr att mina föräldrar var lantbrukare och att jag var den självklara arvingen.

Så ser det dock inte ut. Mamma och pappa är akademiker precis som resten av släkten och det finns inga bondgårdar att ärva så långt ögat kan nå. Och som min kära syster upplyste mig om så är det nästintill omöjligt att starta lantbruk utan värsta förmögenheten, och med de lån jag skulle behöva ta skulle jag nog inte ha råd att utfodra både mig och djuren och med tanke på min förkärlek för ljudet av tuggande mular så vet jag att det inte skulle gå.

Så jag kämpar på med böckerna istället. Har börjat på franskakurs på FU och ska även sluta upp till en kvällskurs på universitetet på torsdag. Franska mina vänner är ett vackert men förargligt språk. Jag snubblar ständigt och vet inte om jag nånsin kommer hitta fram. Men skam den som ger sig för bövelen. Kommer jag inte in på veterinär till hösten så får det väl bli skogen trots allt.

"Mitt i bajset börjar livet."

Jag har just sett Maggie vaknar på balkongen. Den satte avtryck i mig. I mitt hjärtknip gav den lite tröst och perspektiv. Jag har det inte så pjåkigt trots allt. Inte i jämförelse. Denna underbara, underliga kvinna, med sin stora hatkärlek till duvor och människor, tragiskt, komiskt skildrat i vackra fina Malmö. Fula skånska, fina vår.

Julia berättade att Maria och Donald har skaffat hästar som har fått föl på Mont Bernard. I tanken är jag så nära en flytt, i tanken är det så enkelt. Jag skulle om jag kunde bara packa ihop mig själv och flyga över till Virginia. En stund i värmen hos Maria, med djuren på gården, middagar med mormor. Men det kanske inte är så enkelt. Jag har ju till exempel betalat dyra pengar för en franskakurs med en manlig lärare som pratar så fort att jag inte förstår ett enda ord. Alla andra förstår. Så kände sig nog Maggie när hon började på vidriga svenska för invandrare.

Kanske kan jag börja läsa på folkhögskola trots allt. Jag menar, om jag inte kommer in på utbildningsskiten så får jag väl komma på nåt annat. Men Uppsala kanske inte är rätt plats. Åh jag vet inte. Nu ska jag sova.