Bullar i Bullarn.

Om jag bloggade varje gång jag tänker att jag har något jag vill skriva så skulle det bli ungefär ett inlägg om dagen. Alltså väldigt uppdaterat, väldigt precis så som bloggar nog egentligen önskas vara. Men det händer alltid nåt i mig, i fingrarna, magen, huvet, hjärtat, när jag sätter mig sådär sprudlande av skrivarlust och av någon outgrundlig anledning kan jag inte längre minnas vad det var som fick glöden att bränna. Så att säga. Så därför skriver jag istället otroligt sällan, ibland mer, ibland mindre sprudlande. Just nu sprudlar jag ungefär lika mycket som vädret. Det vill säga underbart men kort. Fy vad fult, men jo. Mest regn och så ytterst lite solsken. Som nu. Solen skiner. Och jag skriver. Jag och min älskade syster som nyligen har lämnat oss här i den bullerska skogen ska härmed börja skriva mer. Vi har sagt så, och jag hoppas att det blir så. Alltså inte bloggande utan snarare en skönlitterär verkstad på varsin plats med gemensamma utgångspunkter. Det blir nog mästerligt och sjungande om jag känner oss rätt. Vill någon annan (läs syster) vara med i denna magiska sammanslutning så är det självklart och välkommet.

Ikväll ska jag baka mammas citronpaj till min svärmor, dricka oboy, glo fotboll, kyssa min fru, klappa min jycke, gråta en skvätt, sura över morgondagens jobb, tvaga mig, älska livet, sakna familjen, drömma om bröllop, göra situps och gå till sängs. Det ni!