Vardagshjältar.

Jag och frun gick med hundarna en sväng i skogen. Kvällssol, höstfärger och värme gör pluggtrötta hjärnor klara. Djuren lekte med en pinne och den lilla hade ingen chans alls mot den stora. Så kom vi till en liten dunge där barnen från dagis brukar leka. Platsen var nu helt tom så när som på en liten mini-kånken. Helt ensam och öde låg den där med ett äpple och ett Festis-paket utspritt runt sig. Sorgligt tänkte vi och plockade upp den. Det stod ett namn skrivet med tusch och jag letade på nätet. Efter två samtal var mysteriet löst och nu sitter jag och väntar på en pappa och en liten son som ska komma hit och hämta upp den.

Dagiset borde skämmas som inte ser till att barnen städar upp efter sig på måndagsutflykterna i dungen.

With a bit of ice under my clothes

Det är så mycket som bör skrivas. Och inget som känns viktigt. Men allt får plats i ord om man bara tar sig tiden. När jag ändå bara slacksitter framför datorn med böckerna uppslagna men iggade bredvid. Jag är så inställd på skiten att jag kommer på mig själv med att roas. Det är sjukt, för som alla som känner mig vet så roas jag inte av fysik. Men just nu vill jag så himla gärna bara bli färdig, fokusera, få bort. Och utan fysiken skulle trots allt mina dagar vara ganska innehållslösa.

En vanlig dag i denna Uppsala-vardag:
-jag går upp i ottan och cyklar på min skrikande cykel till jobbet om det är en sådan dag.
-jag jobbar i drygt en timme.
-jag cyklar hem.
-promenad alternativt springrunda med hunden.
-frukost.
-fysik. kanske hemma. kanske med P på bibl.
-lunch.
-fysik.
-hem och ut med hunden.
-slacksittande vid datorn alternativt teven.
-glädjerus när fru hemkommer.
-jag går och lägger mig.
-jag somnar.

Förlåt. Det jag just gjorde var det värsta jag vet. Innehållslöst och tråkigt.

Det händer roliga saker också. Som när jag och P gick till hundhagen med tro det eller ej hunden. Vi träffade en överkäck över-trettio-kille med sjal kring halsen, berner sennen och röst jag kände igen. Efter en käck ordväxling om hundarna viskade P att "det där var ju Daniel från Skilda Världar". Vi kunde inte sluta skratta och jag tyckte vi skulle göra hund-hage-promenaden till en vana så vi kunde bli bundisar med honom och jag föreslog att P skulle ligga med honom så jag kunde få nöjet att berätta med ett kluckande skratt om hur min kompis var buksyrra med Sandra Bovallius (för er som inte minns, systern till Daniel vilken glatt idkade hor med denne tills sanningen om deras släktskap uppdagades). Jag kan verkligen rekommendera vem som helst som gillar såpor att skaffa jycke.

Jag har en vän som jag tycker mycket om. Han bor i Sthlm och läser ekonomi för att han vill tjäna stora pengar. Idag sa han att han funderade på att flytta till LA och bli kändisars agent för det kan man enligt honom bli om man är ekonom. Jag sa till honom att jag tror att man ska ha en sjuhelsikes tur om man ska trivas där ihop med sådana människor. Och så sa jag att han säkert skulle jobba hjärtat av sig på kuppen. Han höll med men hävdade att det inte vägde tyngre än de stora pengarna. Det håller jag inte med om. Jag vill flytta till ett gammalt vackert hus i Dalarna, nära skog och vatten och hjälpa sjuka hundar att bli friska. Det vill jag så mycket att alla drömmar om pengar kan ta sig i stjärten. De stora summor som min vän vill tjäna kan jag tänka mig att låna och spendera på utbildning just för att få hjälpa dom hundarna.

Min frus klasskamrat kom förbi för att hämta kvarglömda vantar och vi promenerade en sväng i skogen. Det luktade höst och var behagligt och vi snackade om Botox. Hon lärde mig att Botox är ett cellgift och att anledningen till att man sprutar i sig det i ansikte och annat är för att det dödar vävnad, vilket ger en utslätande effekt. Vissa människor är så fullkomligt sjukt jävla rå-dumma. Dock inte de som injicerar Botox av spastiska skäl.

På tal om spastisk har jag världens bästa jobb hos världens bästa lilla pojke. När jag tittar på hans lilla ansikte blir jag så öm så öm och bara måste lyfta upp honom och ge honom en kram. Då skrattar han oftast och jag blir helt varm av lycka. Tänk att det finns sådana som han. Inga ospastiska barn i världen kan slå honom.

Nu ska jag ta hunden med mig ut och möta frun i Stadsskogen. Jag längtar efter henne så jag tror jag spricker.

Jag har världens bästa liv.

Angels crying

Okej. Gör exakt såhär:
-Gå in på www.svt.se
-Överst på sidan klickar du på Play
-Klicka på "Kultur & nöje"
-Scrolla ner till "Kobra"
-Klicka på "Kobra kortisar"
-Klicka på "Fansketch: Skådespelaren Ann Petrén älskar E-type."

Så otroligt roligt. Viva la Ann Petrén!

Från balkongen.

Ok, jag kan härmed konstatera: Vardagen har kommit hem igen. Efter sommarens utflugenhet har den återigen gjort sig hemmastadd och satt sig till rätta i min inre soffa. Av någon anledning tänker jag så ofta att en paus såsom sommaren skall ge mig nya krafter och inspirera mig till underverk. Detta omvälvande uteblir dessvärre och så sitter jag där efter varje paus och andas samma gamla ågren som innan. Det handlar som vanligt om skola och framtid. Vardagen hånler åt mina halvhjärtade försök och frustrerade vrål, där jag sitter framför Infokomps avsnittsdiagnoser fyllda av fysiska omöjligheter. Det jag gör just nu är så sjukt jävla helvetes tråkigt.

Bra saker händer dock även i min vardag. Som idag när jag fick reda på att jag kan få tenta av hela Kemi B genom att skriva en fördjupande uppsats inom ämnet. Tio till femton sidor med korrekta källhänvisningar rörande biokemi. Hej cellens funktioner eller nåt annat som hör kursen till. Baggis. Fysikmolnet är still heavy, men självklart lyser solen där bakom och jag tillåter mig att njuta av en promenad till stan.

Slutligen vill jag skriva en hyllning till fenomenet ny lägenhet. Frun och jag har målat fula väggar fint vita och köpt in oss i sambolivet så det står härliga till. Nästa vecka kommer till exempel det förlorade barnet hem i form av en sprillans soffa från allas vår multinationella älskling IKEA. Detta innebär om än vardag så trygghet, kärlek och inflyttningsfest! Vad mer kan jag önska mig denna arla höst?