En Jävel Vid Mitt Öra

Det som började så bra. Jag borde verkligen ha sett det komma. Inte minst när lunchmaten som vi betalade sextio spänn för, exklusive kaffe, inte smakade någonting. Förutom Minjas "ost och svamppaj" som enkom smakade gorgonzola. Gorgonzola och champinjoner? Vänta lite nu, vilket decennie är det nu igen? Vidare ställer jag mig frågan; Hur svårt är det att göra god och trevlig mat? Hur svårt är det att komma på något annat än paj? Dessa jävla pajer som aldrig, utan undantag, är goda. Amatörer! Dessutom var det salladskål i salladen. Salladskål, gryniga tomater och gurka. Som om någon kastade mig tillbaks till begynnelsen av 90-talet då jag snällt petade i mig salladskålsalladen på Backa Skola för att undvika mattanten Mariannes ständiga åthutningar.
Fan.

Efter plugg mötte jag Anna och vi gick tillsammans ner till stan. Detta skulle vi aldrig ha gjort. Att tvingas vistas på typ Gina Tricot och Åhlens klockan fyra på eftermiddagen såhär i juletider är den brutalaste formen av tortyr. Eller ännu värre, Monki; speglar över allt och saker hängande från taket får mig att bli illamående. Om jag skulle gå in i en spegel och skada mig, skulle jag kunna stämma Monki då? Så tänkte jag när jag cirkulerade i affären för att hitta julklapp till lillasyster. Att överhuvudtaget hänga på stan får mig att vilja kräkas. Om och om igen.

Vad drar vi då för slutsats?
Den uppenbara slutsatsen är givetvis att människor är äckliga och i vägen. Därutöver har de ingen fantasi och ingen längtan att uppleva något utan endast att med vilket skräp som helst tillfredsställa ett av deras basala behov, nämligen att äta. Jag hatar allt.