That's alright now mama.

Det är kväll i Malmö och jag drömmer om storslagna städer och pengar i fickan. Om jag fick välja just precis vad som helst just precis nu skulle jag välja en fin vindsvåning i självaste Berlin, sparsamt inredd med endast en gammal skrivmaskin, ett surrande kylskåp med öl och äppeljuice, elvis på grammofon, vita slitna väggar och ett ännu mer slitet trägolv. Jag skulle sitta i en söndersutten soffa och skriva noveller om kärlek och sorg. På nätterna skulle jag ligga vaken och lyssna på staden och vara lycklig men lite trasig. En dag blir det nog kanske just precis så. 

Imorgon går tåget hem till Uppsala igen. Jag har nog varit lite orättvis mot den staden. Våren kommer göra den rättvisa igen och jag ska älska vid Fyrisån. Skriva i min lilla svarta bok, läsa mina böcker och dricka lite öl. Jo det ska jag göra, älska livet men känna mig trasig. Så ska det bli. Så ska det förbli. 

We Are Nowhere And It's Now

Karolina bor på en pir någonstans i Thailand. Och trots att det är just Thailand vi snackar om så skulle jag åka till den där piren på momangen, om jag bara kunde. Jag älskar Karolina. Och framförallt saknar jag henne. Svunna är de tider då vi tillsammans styrde upp en kvinna och ett hem i Biskopsgården, åkte till Leksand och söp oss fulla i smyg och inte minst den tid då vi hånglade utanför Brasserie Lip på Avenyn.

Nytt år och nya chilis på våra plantor. Skördetröskan är alive and kickin och värre skall det bli. Julia har planterat massa ekofrön som nu, i väntan på att få spira, står i fönstret i vardagsrummet. Egentligen skulle jag vilja hyra en av kolonilotterna på gärdet här bredvid och således sälla mig till den fantastiska skara kvinnor som står med stjärtarna i vädret och hackorna djupt nere i jorden dygnet runt hela jävla somrarna. Jag inbillar mig att det skulle göra mig lycklig.

Jag drömde om självaste Hertiginnan af Uppsala inatt och ingenting kommer någonsin att bli sig likt.