With a bit of ice under my clothes

Det är så mycket som bör skrivas. Och inget som känns viktigt. Men allt får plats i ord om man bara tar sig tiden. När jag ändå bara slacksitter framför datorn med böckerna uppslagna men iggade bredvid. Jag är så inställd på skiten att jag kommer på mig själv med att roas. Det är sjukt, för som alla som känner mig vet så roas jag inte av fysik. Men just nu vill jag så himla gärna bara bli färdig, fokusera, få bort. Och utan fysiken skulle trots allt mina dagar vara ganska innehållslösa.

En vanlig dag i denna Uppsala-vardag:
-jag går upp i ottan och cyklar på min skrikande cykel till jobbet om det är en sådan dag.
-jag jobbar i drygt en timme.
-jag cyklar hem.
-promenad alternativt springrunda med hunden.
-frukost.
-fysik. kanske hemma. kanske med P på bibl.
-lunch.
-fysik.
-hem och ut med hunden.
-slacksittande vid datorn alternativt teven.
-glädjerus när fru hemkommer.
-jag går och lägger mig.
-jag somnar.

Förlåt. Det jag just gjorde var det värsta jag vet. Innehållslöst och tråkigt.

Det händer roliga saker också. Som när jag och P gick till hundhagen med tro det eller ej hunden. Vi träffade en överkäck över-trettio-kille med sjal kring halsen, berner sennen och röst jag kände igen. Efter en käck ordväxling om hundarna viskade P att "det där var ju Daniel från Skilda Världar". Vi kunde inte sluta skratta och jag tyckte vi skulle göra hund-hage-promenaden till en vana så vi kunde bli bundisar med honom och jag föreslog att P skulle ligga med honom så jag kunde få nöjet att berätta med ett kluckande skratt om hur min kompis var buksyrra med Sandra Bovallius (för er som inte minns, systern till Daniel vilken glatt idkade hor med denne tills sanningen om deras släktskap uppdagades). Jag kan verkligen rekommendera vem som helst som gillar såpor att skaffa jycke.

Jag har en vän som jag tycker mycket om. Han bor i Sthlm och läser ekonomi för att han vill tjäna stora pengar. Idag sa han att han funderade på att flytta till LA och bli kändisars agent för det kan man enligt honom bli om man är ekonom. Jag sa till honom att jag tror att man ska ha en sjuhelsikes tur om man ska trivas där ihop med sådana människor. Och så sa jag att han säkert skulle jobba hjärtat av sig på kuppen. Han höll med men hävdade att det inte vägde tyngre än de stora pengarna. Det håller jag inte med om. Jag vill flytta till ett gammalt vackert hus i Dalarna, nära skog och vatten och hjälpa sjuka hundar att bli friska. Det vill jag så mycket att alla drömmar om pengar kan ta sig i stjärten. De stora summor som min vän vill tjäna kan jag tänka mig att låna och spendera på utbildning just för att få hjälpa dom hundarna.

Min frus klasskamrat kom förbi för att hämta kvarglömda vantar och vi promenerade en sväng i skogen. Det luktade höst och var behagligt och vi snackade om Botox. Hon lärde mig att Botox är ett cellgift och att anledningen till att man sprutar i sig det i ansikte och annat är för att det dödar vävnad, vilket ger en utslätande effekt. Vissa människor är så fullkomligt sjukt jävla rå-dumma. Dock inte de som injicerar Botox av spastiska skäl.

På tal om spastisk har jag världens bästa jobb hos världens bästa lilla pojke. När jag tittar på hans lilla ansikte blir jag så öm så öm och bara måste lyfta upp honom och ge honom en kram. Då skrattar han oftast och jag blir helt varm av lycka. Tänk att det finns sådana som han. Inga ospastiska barn i världen kan slå honom.

Nu ska jag ta hunden med mig ut och möta frun i Stadsskogen. Jag längtar efter henne så jag tror jag spricker.

Jag har världens bästa liv.