While everything is waiting.

Det finns ingen snö denna kväll före dopparedagen. Men kyla och värme och julljus och frid. Det kan gott räcka här ute i huset vid sjön. Vackra fina hem, stilfullt pyntat på gränsen till perfektion. Om Astrid hade sett oss nu hade hon skrivit en ny Madicken. Och det vackra i Bergmans Fanny och Alexander kommer lätt i skymundan bakom kungsgranen i stora rummet. Jag önskar redan att julen hade varit längre. Att veckan inte tog slut. Att jag kunde få stanna ett tag till. Jag kom igår och vill stanna för alltid. Somna i kylan i Lilla stugan. Ta promenader runt Trollsjön med hundarna. Baka vörtbröd till toner av Doris Day och Sinatra. Med familjen samlad. Ikväll finns bara det här huset. Den här doften. Den här julen. Imorgon är den över.

Are You Ready For The Country?

Idag har min neurotiska sida, som tar över allt mer med åren, verkligen fått go wild. Klockan är 10:37 och jag har varit inne på banverkets hemsida inte mindre än tre gånger för att kolla om det inträffat något som kan äventyra min hemresa. Tydligen spårade ett tåg ur i Norrköping igår; något som beräknas vara återställt först på julaftons morgon. Detta drabbas jag lyckligtvis inte av då jag har den goda smaken att resa via Södertälje, Hallsberg, Falköping, Herrljunga och ja... vidare.
Jag litar inte på kollektivtrafik. Jag litar fan inte ens på att Uppsala lokalbuss skall klara av att ta mig från Flogsta till Centralen enligt tabell. Den simpla anledningen till denna djupa misstro är givetvis det faktum att jag en majoritet av de gånger jag utnyttjat lokalbussarna i den här staden kommit för sent. Och då snackar vi inte några få minuter. Jag vet inte hur många gånger jag, i min hjärna, komponerat ett svårt aggressivt brev till de svinen som uppenbarligen inte respekterar människors vilja att komma i tid.

Förutom ovanstående negativa känslor är jag oändligt lycklig över att jag snart skall få komma hem. Till min mamma. Till min pappa. Till mina älskade systrar och katterna och huset och farmor och vänner och inte minst julottan i Naverstads Kyrka.

God jul allesammans.

En Jävel Vid Mitt Öra

Det som började så bra. Jag borde verkligen ha sett det komma. Inte minst när lunchmaten som vi betalade sextio spänn för, exklusive kaffe, inte smakade någonting. Förutom Minjas "ost och svamppaj" som enkom smakade gorgonzola. Gorgonzola och champinjoner? Vänta lite nu, vilket decennie är det nu igen? Vidare ställer jag mig frågan; Hur svårt är det att göra god och trevlig mat? Hur svårt är det att komma på något annat än paj? Dessa jävla pajer som aldrig, utan undantag, är goda. Amatörer! Dessutom var det salladskål i salladen. Salladskål, gryniga tomater och gurka. Som om någon kastade mig tillbaks till begynnelsen av 90-talet då jag snällt petade i mig salladskålsalladen på Backa Skola för att undvika mattanten Mariannes ständiga åthutningar.
Fan.

Efter plugg mötte jag Anna och vi gick tillsammans ner till stan. Detta skulle vi aldrig ha gjort. Att tvingas vistas på typ Gina Tricot och Åhlens klockan fyra på eftermiddagen såhär i juletider är den brutalaste formen av tortyr. Eller ännu värre, Monki; speglar över allt och saker hängande från taket får mig att bli illamående. Om jag skulle gå in i en spegel och skada mig, skulle jag kunna stämma Monki då? Så tänkte jag när jag cirkulerade i affären för att hitta julklapp till lillasyster. Att överhuvudtaget hänga på stan får mig att vilja kräkas. Om och om igen.

Vad drar vi då för slutsats?
Den uppenbara slutsatsen är givetvis att människor är äckliga och i vägen. Därutöver har de ingen fantasi och ingen längtan att uppleva något utan endast att med vilket skräp som helst tillfredsställa ett av deras basala behov, nämligen att äta. Jag hatar allt.

Mot betalning gal ej näktergalen.

Jag bara måste stjäla Charlies länk från Margareta-bloggen. Denna Aina gör mig knäsvag och får mina ögon att sippra över. Hon är den vackraste jag vet just precis i detta ögonblick. Och Kristina är så klok att jag blir rädd.

LYSSNA!
http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_kristinalugn_080627010003.mp3

The bad touch.

Skit också. Härmed ligger jag i totalt underläge Ida. Utsmetad som en bagge under din sko. Slaven som sliter sönder ryggen när jag bygger din pyramid. Sammanbiten tar jag emot ditt hånskratt, spott och spe.

Du hade rätt.

Jag hade fel:

"You and me baby ain't nothin' but mammals
So let''s do it like they do on the Discovery Channel
Do it again now
You and me baby ain't nothin' but mammals
So let's do it like they do on the Discovery Channel
Gettin' horny now"

Innan jag erkände mitt nederlag ansåg jag att det stod fel när jag läste. Envis som terrier lät jag tyda.se översätta detta sjuka ord, mammals:

"däggdjur

any warm-blooded vertebrate having the skin more or less covered with hair; young are born alive except for the small subclass of monotremes and nourished with milk"

Så varsågod. Jag är din.

Cause it's just as good as it gets.

Åh underbara lantliv! Idag har jag umgåtts med människor från landet, på landet, bland 4 veckor gamla kattungar och hästar. Jag red på en gigantisk pålle som hette Prince. Han gav mig flickboksdrömmen om det ljuva livet tillbaka . Tänk att jag nästan hade glömt hur bra jag trivs i hästlukt och lera. Slarvigt av mig!

Nu ska jag till Väktargatan och få en dos av Ella.

Hon är flickan som gör allt för att göra mig lycklig.

Det spritter i mitt finger. Det har det gjort hela dagen. Upptäckte det när jag och Pert låg på en säng på Uppsalas Best Western-hotell och glodde på multikulturell gudstjänst från Norrland. En man såg så otroligt rolig ut när han sjöng att vi skrattade tills vi spydde. Nästan. Då där mitt i skrattet sprätte det till ordentligt i fingret mitt, vilket fick oss att häpna. Pert sa att det var nåt fel. Jag sa att jag var bakfull.

Gårdagen bjöd mig på bakfylleångest och jobb första hälften och dansant umgänge i goda vänners lag resten. Hon-den-där-dumpa-mig-tjejen sjöng på Smålands stora scen och vi balanserade på stolarna bakom dj-båset. Mitt mission var att ge alla plats. Det gick bra tills en tjock kille som det stod Security på kom och sa att han behövde en hel stol för att kunna upptäcka ligister. Typiskt tjocka viktig-pettrar att sno åt sig en hel stol. Vi andra tusen fick trängas på tre. Men en söt flicka som inte fick plats satte sig på sin killes axlar istället. Det såg festligt ut och jag tittade mer på dom än på dumpa-mig-tjejen.

En kille sa att jag hade snygg jacka och jag sa detsamma ska vi byta? Hans var stor och varm och jag blev svettigare än i min. Vi bytte tillbaka och han bad om mitt nummer. Jag har ingen telefon sa jag och dansade vidare. Dam-bada-bam-bada-dam-dam-dam ljuva takter fyllde upp mitt sinne.

Jag sa till flickan med det svarta håret att hon dansade som en gud varpå hon gav mig en blöt puss på munnen innan jag hann blinka. Hon smakade läppglans och öl och jag tänkte "hörrudu jag har en fru och jag är inte typen man kan kalla slinka". Det var längesen jag ville klubba som igår, det var längesen jag blev irriterad när ljuset tändes och blottade dansarnas svettiga bringor, det var längesen en vakt fick be mig vänligt men bestämt att resa mig ur soffan och gå. Med Pertfjärt vid min sida singlade jag hem till Babsan som hade bäddat åt oss men som sov. Tysta som möss knaprade vi chips och delade en cola innan sömnen sköljde in med besked och gav oss silkesdrömmar.

Hotellfrukost, multigudstjänsten och slirande på stan blev idags melodi och så var jag äntligen hemma. Med Tracy Chapman i lurarna och sockor i skorna gick jag och Mosebarnet ut i skogen. Vi lekte i timmar och jag konstaterade att jag är så sjuhelsikes lyckligt lottad. Med en sådan son och den vackraste frun som hemkommer till kvällen kan ingen flicka gråta. Särskilt inte en söndag då det dessutom läggs ut tre nya Andra-Avenyn till allmänt beskådande. Oh-wö-oh-wöw SVT Play är flickan som gör allt för att göra mig lycklig.

Sipping On The Sweet Nectar

Foucault: Bla bla bla bla bla discourse bla bla disciplines bla bla power power.
Chomsky: Bla bla bla human nature bla bla bla political bla.
Ida: Vilka sköjare.
Minja: Ida du är en tönt.
Linn: Vad menar Lauvås och Handal?