Från balkongen.

Ok, jag kan härmed konstatera: Vardagen har kommit hem igen. Efter sommarens utflugenhet har den återigen gjort sig hemmastadd och satt sig till rätta i min inre soffa. Av någon anledning tänker jag så ofta att en paus såsom sommaren skall ge mig nya krafter och inspirera mig till underverk. Detta omvälvande uteblir dessvärre och så sitter jag där efter varje paus och andas samma gamla ågren som innan. Det handlar som vanligt om skola och framtid. Vardagen hånler åt mina halvhjärtade försök och frustrerade vrål, där jag sitter framför Infokomps avsnittsdiagnoser fyllda av fysiska omöjligheter. Det jag gör just nu är så sjukt jävla helvetes tråkigt.

Bra saker händer dock även i min vardag. Som idag när jag fick reda på att jag kan få tenta av hela Kemi B genom att skriva en fördjupande uppsats inom ämnet. Tio till femton sidor med korrekta källhänvisningar rörande biokemi. Hej cellens funktioner eller nåt annat som hör kursen till. Baggis. Fysikmolnet är still heavy, men självklart lyser solen där bakom och jag tillåter mig att njuta av en promenad till stan.

Slutligen vill jag skriva en hyllning till fenomenet ny lägenhet. Frun och jag har målat fula väggar fint vita och köpt in oss i sambolivet så det står härliga till. Nästa vecka kommer till exempel det förlorade barnet hem i form av en sprillans soffa från allas vår multinationella älskling IKEA. Detta innebär om än vardag så trygghet, kärlek och inflyttningsfest! Vad mer kan jag önska mig denna arla höst?