You call us crazy.

Det finns så många brutna själar överallt. I små hus, i små städer, insprängda i vardagen sitter de med neddragna persienner och överfulla askkoppar och umgås med det vi kallar galenskap.

Jag möter dessa själar i mitt jobb som jag har nu under sommaren. Boendestöd för psykiskt funktionshindrade heter det på fint språk. En gnutta medmänsklighet för nedgångna och bortglömda människor kallar jag det.

Idag satt jag i en soffa i ett av alla de där husen och redde ut och knöt upp garn ur ett oändligt trassligt nystan. På soffan bredvid låg en dam som har så många knutar inom sig och som hon aldrig kommer lösa upp. Hon bär på sin sorg genom sin icke livsdugliga tillvaro, äter sin ångest till frukost lunch middag och lämnar ingenting efter sig utom fiskrens i köket och svärta i gardinerna. Jag möter henne nu i sommar och sen aldrig mer.

För att inte tala om mannen med dragspelen, de tokiga ögonen och telepatisk förmåga. Han är för sjuk för att vetas om och så lätt att aldrig se. Jag ser honom nu i sommar och sen aldrig mer. Men jag kommer minnas dragspelsmusiken och den tokiga blicken.



Överallt finns de men ingenstans syns de.



Det verkar vara dessa människor som ger mig mest inspiration och skrivlust just nu. Eller kanske inte bara just nu förresten. När jag bodde i göteborg förut så såg jag ofta de där tokiga människorna som fick min skrivarglöd att tända till. Där nånstans föddes min Hillevi, hon med tvångstankar på spårvagnen, och jag startade till och med en blogg för dessa tankar om tokiga människor. Bloggens namn har jag glömt men i min penna bor människorna kvar.

Igår var en sån dag då jag kände att allt var hemskt. Separationsångest från Julia som reste hem igen blandat med framtidsågren gav mina ögon saltväta. Jag grät vid Bullaresjön i min kvinnas famn och önskade att jag var framgångsrik och bekymmerslös. Men det är man nog aldrig. Inte någon.

Jag har gjort upp en plan för framtiden i alla fall. Den innehåller jävlar anamma och nödlösningar. En av dessa är till exempel att jag ska picka mig in på Wiks folkhögskolas skrivarlinje nästa höst om jag inte har nåt framgång i högskoleplanerna tills dess. Jag hoppas nog lita att det blir så.

Nu ska jag förbereda maten jag ska laga till frun när hon kommer från jobbet. Och så ska jag äta upp lite rester av citronpajen jag bakade till svärmor. Den blev uppskattad vill jag lova. Det ni!