Kvikklunsj och pluppar i halsen.

När jag tittade ner i min hals idag möttes jag av en vidrig men mycket spännande syn. Min ena halsmandel, som alltid är svullen och röd eftersom jag är ständigt förkyld sen jag började jobba med barnet, var förutom detta, täckt av vitgula små pluppar i olika storlekar. Med stor upphetsning gick jag till attack med en så kallad bomullspinne och upptäckte med ännu mer upphetsning att de var lite mjuka och att hela halsmandeln var som en marshmallow. Med andan i halsen ringde jag mor min som svalt konstaterade att det var vanliga halsflussbakterier. Jaha, där rök visionen om exotiska åkomor och massiva ingrepp. Dock meddelade hon att det nog var bäst med en kur pencillin aka antibiotika. Med en sista gnutta hopp ringde jag mammas väninna doktorn och lade fram mitt ärende som om jag var i stort behov av en dunderkur alternativt dödssjuk. Tror ni inte kvinnan i fråga slår mina drömmar i spillror och talar om för mig med myndig röst att det bästa är att bara låta vad-det-nu-är-för-det-behöver-definitivt-inte-ens-vara-halsfluss läka ut on its own, utan hjälp av farmaseptiska preparat. Jo jag tackar. Jag får väl sitta här och vänta på att hela jag täcks i vita pluppar och vänta på akuta feberatacker innan någon höjer en hjälpande hand till mitt förfogande.

Tur i misären att jag har frun min som ordnar hemliga dejter och middagar framför svenska polisfilmer och att Norgeresan blir av med eller utan medicin. Jag ser fram emot tisdagens bergsbestigande och Kvikklunsj-förtärande med utsikt över Hardangerfjorden. Vet dock inte om det är en så värst bra idé att smuggla med hunden utan pass. Systern min får stilla sin längtan efter systersonen sin. Nu skogspromenad med den omtalade. Hunden alltså. Inte systern.