You call us crazy.

Det finns så många brutna själar överallt. I små hus, i små städer, insprängda i vardagen sitter de med neddragna persienner och överfulla askkoppar och umgås med det vi kallar galenskap.

Jag möter dessa själar i mitt jobb som jag har nu under sommaren. Boendestöd för psykiskt funktionshindrade heter det på fint språk. En gnutta medmänsklighet för nedgångna och bortglömda människor kallar jag det.

Idag satt jag i en soffa i ett av alla de där husen och redde ut och knöt upp garn ur ett oändligt trassligt nystan. På soffan bredvid låg en dam som har så många knutar inom sig och som hon aldrig kommer lösa upp. Hon bär på sin sorg genom sin icke livsdugliga tillvaro, äter sin ångest till frukost lunch middag och lämnar ingenting efter sig utom fiskrens i köket och svärta i gardinerna. Jag möter henne nu i sommar och sen aldrig mer.

För att inte tala om mannen med dragspelen, de tokiga ögonen och telepatisk förmåga. Han är för sjuk för att vetas om och så lätt att aldrig se. Jag ser honom nu i sommar och sen aldrig mer. Men jag kommer minnas dragspelsmusiken och den tokiga blicken.



Överallt finns de men ingenstans syns de.



Det verkar vara dessa människor som ger mig mest inspiration och skrivlust just nu. Eller kanske inte bara just nu förresten. När jag bodde i göteborg förut så såg jag ofta de där tokiga människorna som fick min skrivarglöd att tända till. Där nånstans föddes min Hillevi, hon med tvångstankar på spårvagnen, och jag startade till och med en blogg för dessa tankar om tokiga människor. Bloggens namn har jag glömt men i min penna bor människorna kvar.

Igår var en sån dag då jag kände att allt var hemskt. Separationsångest från Julia som reste hem igen blandat med framtidsågren gav mina ögon saltväta. Jag grät vid Bullaresjön i min kvinnas famn och önskade att jag var framgångsrik och bekymmerslös. Men det är man nog aldrig. Inte någon.

Jag har gjort upp en plan för framtiden i alla fall. Den innehåller jävlar anamma och nödlösningar. En av dessa är till exempel att jag ska picka mig in på Wiks folkhögskolas skrivarlinje nästa höst om jag inte har nåt framgång i högskoleplanerna tills dess. Jag hoppas nog lita att det blir så.

Nu ska jag förbereda maten jag ska laga till frun när hon kommer från jobbet. Och så ska jag äta upp lite rester av citronpajen jag bakade till svärmor. Den blev uppskattad vill jag lova. Det ni!

Bullar i Bullarn.

Om jag bloggade varje gång jag tänker att jag har något jag vill skriva så skulle det bli ungefär ett inlägg om dagen. Alltså väldigt uppdaterat, väldigt precis så som bloggar nog egentligen önskas vara. Men det händer alltid nåt i mig, i fingrarna, magen, huvet, hjärtat, när jag sätter mig sådär sprudlande av skrivarlust och av någon outgrundlig anledning kan jag inte längre minnas vad det var som fick glöden att bränna. Så att säga. Så därför skriver jag istället otroligt sällan, ibland mer, ibland mindre sprudlande. Just nu sprudlar jag ungefär lika mycket som vädret. Det vill säga underbart men kort. Fy vad fult, men jo. Mest regn och så ytterst lite solsken. Som nu. Solen skiner. Och jag skriver. Jag och min älskade syster som nyligen har lämnat oss här i den bullerska skogen ska härmed börja skriva mer. Vi har sagt så, och jag hoppas att det blir så. Alltså inte bloggande utan snarare en skönlitterär verkstad på varsin plats med gemensamma utgångspunkter. Det blir nog mästerligt och sjungande om jag känner oss rätt. Vill någon annan (läs syster) vara med i denna magiska sammanslutning så är det självklart och välkommet.

Ikväll ska jag baka mammas citronpaj till min svärmor, dricka oboy, glo fotboll, kyssa min fru, klappa min jycke, gråta en skvätt, sura över morgondagens jobb, tvaga mig, älska livet, sakna familjen, drömma om bröllop, göra situps och gå till sängs. Det ni!

Lullaby for Grown-Ups

Smådjuren & jordgubbsodlarna är nog inte så jävla nöjda över det här vädret som vissa andra.
Rej & jag & barnet har nu spenderat tre dagar i sköna, gröna Bullaren i nordligaste Bohuslän & vår känsla inför de kommande två månaderna är fin & ljus & optimistisk. Rej gör sin första arbetsdag idag & förut mottog jag ett meddelande där hon konstaterade att hon kommer trivas oroande bra bland galningar & tantkollegor.

Någonting otroligt roligt hände förut. Det var nämligen så att jag fick reda på att jag klarade den där förbannade tentan som jag har haft ångest över i smyg i flera veckor. Jag skrek ut min glädje så brutalt att barnet kom kutande utifrån gräsmattan, skällandes & trodde att någon hade dött eller blivit skjuten i huvudet. Minst. Stackars lilla lättskrämda barn.

För övrigt har jag troligen bestämt mig för att köpa nya glasögon.

Yester-me, yester-you, yesterday

Stevie kommer till Sverige; 19 september är det Globen som gäller. Be there or be square, så att säga.

Slutligen.

Det är dags för en sammanfattning. Kvällen kräver en sådan och jag är kuvad. Det var det där med restaurant och gott sällskap. Vi köpte dyrt vin och njöt av sommarens ihängsna kvällssol innan vi splittade notan och styrde stegen mot en betydligt billigare nation. Vi drack öl. Jag blev lite rund. Precis så som kungen skulle bli. Inte mer inte mindre. Fyller jag 23 nästa gång? Ida frågade just och jag kom på mig själv med att vara osäker. Sammanfattningsvis vill jag höja näven för fler kulinariska orgasmer. Hellre det än ut-och-bli-full-dansa-kvällar. Deal.

Och så kom vi visst hem till Studentstaden för att lämna av vårt lilla barn. Hon skulle bara vandra upp för sina ynka trappsteg, stupa i sängen and that's it. Men vem låg inte i trappan om inte herr Norrrsdström. Oj oj oj full kille har stupat i trappan var det första som slog oss, men icke sa nicke. Det fanns mer att se och höra. Mannen vaknar med kommentaren "Såja lilla vän lilla vän, det är nog jag som är den sanna akademikern här. Du talar med herr Norrdström lilla arbetarflicka." Oj där var bara början. Jag skrattade så man mage slog knut på sig själv. Vi bad honom söka i sina fickor efter sina nycklar eftersom vi lade märke till att det stod Norrdström på dörren. Han fortsatte att "lilla-vän"-oss och vi tappade intresset. Fortsättningsvis började han skryta om sitt blåa blod och vi lade band på oss och begav oss hemåt.

Kvällen är trots allt ung mina vänner. Men det är en dag imorgon med. Så sov nu gott.

So long lovers and others.

Una birra grande grazie.

När armarna värker efter hundra promenader med tunga lådor mellan där vi bor nu och där vi bor sen. När jobbet kallar om bara en stund och någon timme och när skavsåren skaver efter de nya och oerhört fancy skorna. När rummet är tömt och trist och solen skiner och jag inte är ute. Då är det skönt att veta att kvällen bjuder på high-class-pizza, uteservering, cerveza, fru och vän, sol med glajjer, sen kväll och annalkande sovmorgon. Dock var det visst så att Holland ska flytta och det redan vid sju imorgonbitti och jag lovade visst att det var helt ok att knacka för att ta farväl. Jaja nåväl, jag är ju av den sorten som så lätt somnar om. Bara frun min är på samma humör imorgonbitti så hon inte vill prata och skoja och vara alltför kärvänlig. Annars är just det alltid välkommet.

Den nya lägenheten by the by är verkligen snart vår och jag tror den kommer bli way good. Lite ommålning och prägling bara, så har vi den lindad kring vårt lillfinger. Och för allas vetskap, den har badkar. Och balkong. I söderläge. Det betyder kvällsol på nyinköpt utemöbel och plättar och champagne. Och ytterligare kära vänner, kommer en stor inflyttningsfest hållas i slutet av augusti eller början av september. Mer om det vid ett senare tillfälle.

Jag måste bara få skriva ner lite skit om någon jag skyr som pesten. Det är en kvinna av den vidrigaste sorten som tror sig. Hennes namn är Frida Murenius och det verkar finnas hemska människor där ute som tycker det är helt ok att hon får finnas till i etern. Christ my Lord and saviour, give us a break! Det går inte hem kan jag säga. Inte alls. Så lägg ner.

So long lovers and others.