"Mitt i bajset börjar livet."

Jag har just sett Maggie vaknar på balkongen. Den satte avtryck i mig. I mitt hjärtknip gav den lite tröst och perspektiv. Jag har det inte så pjåkigt trots allt. Inte i jämförelse. Denna underbara, underliga kvinna, med sin stora hatkärlek till duvor och människor, tragiskt, komiskt skildrat i vackra fina Malmö. Fula skånska, fina vår.

Julia berättade att Maria och Donald har skaffat hästar som har fått föl på Mont Bernard. I tanken är jag så nära en flytt, i tanken är det så enkelt. Jag skulle om jag kunde bara packa ihop mig själv och flyga över till Virginia. En stund i värmen hos Maria, med djuren på gården, middagar med mormor. Men det kanske inte är så enkelt. Jag har ju till exempel betalat dyra pengar för en franskakurs med en manlig lärare som pratar så fort att jag inte förstår ett enda ord. Alla andra förstår. Så kände sig nog Maggie när hon började på vidriga svenska för invandrare.

Kanske kan jag börja läsa på folkhögskola trots allt. Jag menar, om jag inte kommer in på utbildningsskiten så får jag väl komma på nåt annat. Men Uppsala kanske inte är rätt plats. Åh jag vet inte. Nu ska jag sova.