Vi är UFOnas gåva.

Jag lyssnar på DiLeva. Om man bortser från hans vana att slå kvinnor så verkar han vara en fridens man.

Häromdagen skrev jag ett sms till P där jag förklarade att jag ville bli bonde. Jag kom att tänka på det när jag såg på Stormen där en kvinna gick omkring i vad jag antar var en kovarm ladugård och utfodrade de stora brummande djuren. Jag tänkte på djurdoftande stall- och lagårdsplaner, på lugnet på landet, på granar och grusvägar, på utebliven post, på mjölkbilar, på brasor, på sjöar, på blåställ och kaffe i ottan. Och jag önskade som så många gånger förr att mina föräldrar var lantbrukare och att jag var den självklara arvingen.

Så ser det dock inte ut. Mamma och pappa är akademiker precis som resten av släkten och det finns inga bondgårdar att ärva så långt ögat kan nå. Och som min kära syster upplyste mig om så är det nästintill omöjligt att starta lantbruk utan värsta förmögenheten, och med de lån jag skulle behöva ta skulle jag nog inte ha råd att utfodra både mig och djuren och med tanke på min förkärlek för ljudet av tuggande mular så vet jag att det inte skulle gå.

Så jag kämpar på med böckerna istället. Har börjat på franskakurs på FU och ska även sluta upp till en kvällskurs på universitetet på torsdag. Franska mina vänner är ett vackert men förargligt språk. Jag snubblar ständigt och vet inte om jag nånsin kommer hitta fram. Men skam den som ger sig för bövelen. Kommer jag inte in på veterinär till hösten så får det väl bli skogen trots allt.